Efter tre väldigt populära spel i Jedi Knight-serien fick den huvudsakliga protagonisten Kyle Katarn ta ett steg åt sidan i den fjärde och (än så länge) avslutande delen. Men trots att det var han som såg till att rebellerna fick ritningarna till den första Dödsstjärnan och han, med vår hjälp såklart, räddat galaxen ett antal gånger sedan dess fick han ingen direkt semester. Istället skulle han lära upp ett gäng nya ungdomar i kraftens och framförallt jedins väg. Du var en av dem.

Ljussabeln var och är ett kittlande vapen.

Det framgångsrika receptet för spelserien var dock intakt: att med hjälp av ljussabel och en rad ikoniska vapen besegra ondskan som manifisteras i såväl röda sablar, droids och avskum från galaxens alla hörn. Jag minns att jag verkligen rös av välbehag när fick besöka platser såsom Echo Base på Hoth och Coruscants svindlande skyskrapor. Redan innan Luke Skywalker varit med i en enda mellansekvens är det i efterhand uppenbart att spelet vilar tungt på en älskad historia. Ibland kittlas nostalgin nästan till den punkt då det börjar bli obekvämt.

Spelar med säkra Star Wars-kort

Därför kan jag, så här tio år senare, tycka att #Raven Software (som också utvecklade föregångaren #Star Wars: Jedi Knight II - Jedi Outcast Jedi Outcast) blev lite slappa. Självklart dyker en rancor upp när vi infiltrerar en Hutt-bas, självklart blir den osäkre kompisen lockad av den mörka sidan och självklart visar det sig att eleven till sist lyckas övermanna läraren. Situationer vi kan relatera till – istället för att skapa relationer till nya.

Missförstå mig rätt, jag har älskat Stjärnornas Krig ända sedan jag som lite palt såg filmerna för första gången. Jag förstod inte engelska, hade inte ens lärt mig läsa undertexterna, så mor direktöversatte dialogerna – komplett med olika röster till alla karaktärer. Kärleken till varumärket föddes för 25 år sedan och fastän det har kryddats med lite hat (den milda varianten) är jag en av dem som ser fram emot de nya filmerna.

För titelns jediakademi basar ingen mindre än Luke Skywalker.

Den välkittlade nostalgin spelar också in på hur jag ser på grafiken, som multiplicerar sin ålder i antal miljoner polygoner den inte har. Än idag förvånas jag över hur ljussabeln lämnar spår efter sig i väggarna eller hur det på regntunga banor fräser och sprakar i vapnet från en mer civiliserad tid. Vissa animationer är dock svåra att ignorera i sin uselhet, som när du rider runt i en snöstorm på en väldigt styltig tauntaun. Jag kan också le åt faktumet att vi redan har passerat den grafiska kvalitén i de förrenderade klippen som såklart var imponerande för tiden.

En intressant detalj är att Jedi Academy inte lägger någon värdering i vilka krafter du väljer att använda eller uppgradera. De åtta baskrafterna blir automatiskt bättre medan du efter varje bana får lägga ett poäng på en ny, eller förbättra de du redan har. Jag känner mig hyfsat ond när skickar ett par miljoner volt genom en grupp stormtroopers, men vem är jag att döma? De kanske inte skulle ha försökt att ta över galaxen.

Trots att tidens tand gått hårt åt på sina ställen finns det mycket att tycka om.

Fastän många följande actionspel med Star Wars-smak har fått hyfsad kritik känns Raven Softwares två titlar som ett avslutande kapitel i den delen av #Lucasarts historia. #The Force Unleashed, i alla fall det första spelet, blev en stor framgång och trots att det rörde sig inom samma actiontunga område tilltalade det mig inte på samma sätt.

Kanske är det också det som är det svåra i att utveckla spel baserade på George Lucas älskade universum och dess så pass cementerade huvudingredienser. Utesluter du för många blir det svårt för fansen att relatera, och utan begränsningar blir kreativiteten lidande och nästan inavlad. Men Jedi Academy balanserar, med viss hjälp av nostalgin, på den osynligan gränsen som allt färre Star Wars-spel lyckas hitta. Och gör så än idag.