När Telltale återvände till The Walking Dead i december stod det klart att deras tolkning av den här döende världen fortfarande var grotesk, gripande och … förunderligt vacker.

Livet blir mer levande när döden bokstavligen flåsar en i nacken. De få känslorna av kärlek och glädje som finns kvar måste tas tillvara på, för snart är det försent. Lev i nuet, det finns ingen sedan. Skynda att älska. Det är så hudlöst.

Skärvor av Above the Law, tredje delen av tredje säsongen, skär lika djupt som The Walking Dead någonsin har gjort. Ett förtroligt samtal i skogen mellan två främlingar om att kämpa för det de tror på. En lillebrors kamp för att äntligen stå upp för den han är. Och en flicka som var tvungen att växa upp alltför snabbt och som ser det sista som är vackert rinna henne ur händerna.

"Jag trodde att han skulle vara den … den som inte dog", säger hon. Jag vet inte vad jag ska svara.

Jag vet ännu inte om mina beslut betyder så mycket i längden, men här och nu känns de viktiga – och det är ju allt som räknas. Spelmotorn borde dock blicka framåt. Telltale har putsat upp den men den känns alltjämt mer 2007 än 2017. Den här berättelsen är värd mer än så.

Bitvis är det här den fem av fem-form som försatte Telltale och en hel spelvärld i trans för några år sedan. Problemet är dock att studion, i sin strävan efter att toppa The Walking Dead, plagierar sig själva. "Det funkade ju 2012", verkar de säga. "Då måste det funka även 2017."

Så enkelt är det inte och flera berättargrepp har redan upprepats flera gånger för mycket. New Frontier är en grupp människor i en stad som ruttnar inifrån. Det känns som Woodbury – som Telltale redan tolkade i andra säsongen i form av Carvers magasin. Och den där twisten som skavde i slutet av förra avsnittet återkommer här: "Han är död. Eller vänta … han lever!" Det här är The Walking Dead och inte Days of our Zombies.

Som bäst är Above the Law när individerna och deras känslor, drömmar och viljor står i centrum. New Frontier och den korrupta politik som råder där bekommer mig inte, men jag tycker mycket om Javi, Kate och Gabe. Clementine är en stjärna, förstås. Hon är kanske inte med så mycket som jag hade hoppats på men det lilla hon gör lämnar stora avtryck. Hellre det än tvärtom.

Den där ojämnheten lyckas dock inte Telltale skaka av sig. I sina bästa stunder är The Walking Dead briljant berättande i en egen klass. I sina sämsta stunder är det en trött kopia av sig självt.