Det stora problemet med tredje säsongen av The Walking Dead är att ramhandlingen känns gjord. Ett nytt samhälle med nya lagar och världsordningar som ruttnar från insidan, med en psykopat till ledare i dess nav, har gjorts i serieböckerna, teveserien och inte minst av Telltale själva i förra säsongen och i den otäckt ojämna miniserien Michonne.

Hotet kommer både inifrån och utifrån.

Telltale lyckas med nyanserna.

Spring!

I fjärde avsnittet börjar fasaden, förstås, spricka allt snabbare hos New Frontier och det hela leder, så klart, fram till en nagelbitare till final. Inget att se här. Move along. Eller? Nej, så enkelt är det inte. Inom det här nötta ramverket finns det ännu ögonblick och scener som får pulsen att stiga och ögonen att fuktas. I Thicker Than Water ägnar sig Telltale också åt något sällsynt: hopp.

"Du är ljuset i mörkret, hoppet för en bättre värld." Det är slitna klichéer men likväl sant. De stunder jag spelar ur Clementines perspektiv känns i hela kroppen. På Avas hyllning vet jag inte vad jag ska svara så jag gör det som man faktiskt får göra i Telltaleberättelser: jag säger ingenting.

Ung kärlek...

...bara kärlek, och...

...syskonkärlek.

Lejonparten av avsnittet ser vi dock ur Javis ögon men Clem spelar en viktig roll oavsett. En scen mynnar ut i ett assisterat självmord (om du vill – jag ville) men det är stunden innan som dröjer sig kvar, för den handlar om något väldigt vanligt och väldigt vanliga saker är extraordinära i den här världen. Clementine sköter om ett sår och plötsligt ser Javi att hon får ont i magen. Hon berättar att hon börjat blöda och att hon vet att andra kvinnor också gör det. Varför förstår hon inte och en rodnande Javi får ur sig något om att det är för att hon nu kan bli mamma.

"Lustigt", svarar Clem. "Jag kände mig redan som en mamma."

Sakerna som görs i Thicker Than Water är förgängliga. Jag bryter mig ur ett fängelse, stjäl en mindre vapenarsenal, kapar en lastbil och försöker utföra ett desperat fritagningsförsök. Sakerna som sägs är viktigare. Gabe är en tickande tonårshormonbomb och att lära honom vad som är rätt och fel i en värld där du kanske måste döda för att leva är svårt. Allt är så intensivt. Det är ingen skillnad på den första eller den vuxna kärleken då ingen kan leva ett liv i taget, utan minut för minut. Den krassa sanningen är att både den första och vuxna kärleken nog är den sista.

Det finns, trots de mörka framtidsutsikterna, ett slags hopp i Thicker Than Water och även om det kanske (vem försöker jag lura?) kommer slitas ur händerna två sekunder senare spelar det mindre roll, för det är ju här och nu som är allt vi har. Den här enda sekunden.