Jag är en avfälling. När jag spelade första Destiny kunde jag aldrig riktigt komma in i det på allvar. Jag spelade det en del, men bekanta som har flera hundra timmar fler i spelet tycker mest att jag är en usel svikare som gav upp långt före dem.

Sedan dess har jag tänkt i omgångar att ta upp spelet igen, men tiden har inte räckt till. Så Destiny 2 känns som ett utmärkt tillfälle att plocka upp tråden igen. Förhoppningsvis har Bungie lärt av sina misstag, och gör världsbygget och narrativet mer involverande, och kan bygga vidare på sina bästa idéer för smarta strike-uppdrag.

Så jag är himla nyfiken på Destiny 2. Det känns som en andra chans för mig att ta mig in i värmen igen. Den där 400 timmar långa gemenskapen av loot och headshots. Betan är första anhalten mot denna eventuella värme, och jag spenderade ett par dagar med den nu i veckan.

Först ut är introt och det första uppdraget i kampanjen, som enligt Bungie kommer ha en betydligt mer involverande story än i originalet. Och jag kan nog tro på det, om de kan hålla uppe i alla fall en del av det spektakel som inledningen bjuder på. Mänskligheten är under attack av utomjordiska elakingarna cabal, och allting är på väg käppträtt åt helvete. Lösningen är, som så ofta, att skjuta massor med fiender mellan ögonen.

Det märks att Bungie är veteraner på konsolshooters vid det här laget. Det är tungt och tillfredsställande att pricka in ett huvudskott så att hjälmen flyger av med tillhörande pysljud. Atmosfären är också tät när regnet piskar mot ansiktet och det i bakgrunden pågår en stor luftstrid. Det är en mycket mer iögonfallande inledning än den ganska torra och trevande öppningen på första spelet, och kan nog locka fler tveksamma själar att stanna kvar lite längre den här gången. Beroende på om Bungie kan hålla uppe den intensiteten i kommande uppdrag, förstås.

Vapnen jag får chansen att testa är helt okej, men många känns aningen anonyma och få utmärker sig extra mycket. Mest sticker de olika varianterna av revolvrar ut. De är skönt tunga, och gör rejält med skada. Varje skott känns som en liten seger i sig. En given personlig favorit.

Lite orolig är jag dock över uppgifterna att Bungie tänkt göra sig av med de slumpmässiga vapnen till förmån för ett system där alla vapen har fasta egenskaper. Jag är väldigt förtjust i jakten på slumpmässig loot i till exempel Diablo-spelen, så det är något jag gärna hade haft kvar i Destiny 2. Systemet med givna vapen funkar förvisso bra i Shadow Warrior 2, som också har ett ganska stort fokus på att spela om samma områden flera gånger i co-op, i jakt på mer loot. Men det spelet har å andra sidan mer fokus på snabba kickar snarare än Destinys mer metodiska grind.

Stora bossar att pricka mellan ögonen.

Apropå Shadow Warrior 2 så har jag spelat det och Doom en hel del senaste året, så omställningen till det mer makliga tempot i Destiny 2 var lite jobbigt till en början. Jag är van att kunna vända på en femöring, men Destiny 2 hör till den klassiska skolan av konsolshooters där rörelserna är tyngre och långsammare. Det är mest en vane- och smaksak, och inte nödvändigtvis en kritik. Mest ett konstaterande. Jag funderar dock på hur pc-versionen kommer att bli. Bungie har sagt att de tänker anpassa den så att den känns så rätt som möjligt med mus och tangentbord, vilket är en trevlig ambition. Den betan får vi vänta lite till på, dock, men det ska bli intressant att se hur de olika versionerna skiljer sig åt i hur de känns.

Av klasserna uppskattar jag warlock mest, med sin förmåga att hela eller buffa sig själva och medspelarna. Dess specialförmågor är också underhållande. Underklassen dawnblade går bärsärkagång med ett stort flammande svärd, medan en voidwalker skickar iväg en stor explosiv sfär av energi efter fienderna.

Strikern var också användbar, inte minst förmågan att sätta upp en skyddande sköld. Däremot var jag lite besviken på hunter-klassen. Den kändes lite överflödig jämfört med de två andra klasserna, och kanske inte lika anpassad för lagarbete. Du kan kasta dig undan kulor och kasta knivar, men överlag var den för mig minst intressant att leka med. Även om den feta golden gun-förmågan, där man frammanar en extremt kraftfull, flammande revolver, är klart underhållande.

Lite nyfiken men inte helt övertygad, sammanfattar Joakim Kilmans tid med betan.

Apropå besvikelser var strike-uppdraget inte något speciellt. Inte direkt uselt, men verkligen inget att hurra över heller. En ganska kort bana med lite plattformshoppande och standardfiender – och så på slutet en ganska typisk bullet sponge-boss som spawnar fram en massa irriterande småfiender hela tiden. Inte alls lika iögonfallande som det där inledande kampanjuppdraget. Detsamma kan väl sägas om pvp-matcherna, som förvisso var hyfsat kul, men de tar inga större steg framåt direkt. Ett större fokus på samarbete är det jag kan ana, för soloräder kändes klart mindre gångbart. I alla fall för mig.

Det är dock svårt att dra några större växlar av detta alls. Att de inkluderar en snabb, enkel strike är naturligt – men jag hoppas verkligen att de sitter på bra idéer för mer engagerande uppdrag som de kan visa upp framöver. Bra strikes som går att spela om många gånger är direkt livsnödvändigt för om Destiny 2 ska kunna få lika lång livslängd som första spelet. Och nya idéer behövs överlag för att detta inte ska kännas som en förtäckt expansion i slutänden.

Överlag är det en gedigen om än något intetsägande liten beta. Inte bra nog att fylla hajpmätaren, men inte dålig nog att göra en trött på livet heller. Om Destiny 2 går ett gott öde till mötes eller inte beror på för många variabler för att spekulera i. En del av dess öde vilar nog i pc-versionens händer.

Helt övertygad är jag hur som helst inte ännu att jag kommer att bryta mig in i den där gemenskapsvärmen bland alla andra Destiny-veteraner, men jag vet att jag vill testa mer framöver.

Joakim Kilman

En andra åsikt, av Emil Åkered
För den som lagt ned tid i första Destiny innebär uppföljaren inga direkta överraskningar. Med en bit norr om 100 timmar i gamla spelet och åtskilliga bataljer i Crucible har undertecknad hyfsad koll på mekaniken, och i ärlighetens namn – det mesta är sig likt.

Visst finns det en del tekniska skillnader. Bland annat har det gamla systemet med Primary, Secondary och Heavy för vapen bytts ut, liksom upplägget med Intellect, Strength och Discipline för att förkorta cooldown. Det finns en extra förmånga per klass, och nya subklasser samt vapentyper (granatkastare, yay!).

Nyheterna är dock lätta att glömma när kulorna/energipulserna/... viner. Då känns Destiny 2 väldigt mycket som Destiny, vilket i sig inte är något negativt. Första spelet har utmärkt stridssystem för att vara FPS på konsol, och det känns som Bungie är mycket försiktiga med vilka rattar som skruvas på där – tack för det.

Totalt sett gör sig dock betaversionen av Destiny 2 förtjänt av öknamnet Destiny 1.5. Ett trevligt introuppdrag, en välbyggd strike som nästan känns mini-raid och viss ny mekanik till trots – de stora förändringarna uteblir, och de som inte gillade första titeln blir sannolikt inte sålda på andra heller. Spelen är helt enkelt förvillande lika i allt från upplägg till känsla.

På gott och ont.

Fotnot: Intrycken baseras på Playstation 4-versionen av early access-betan. Destiny 2-betan öppnar för alla till Playstation 4 och Xbox One idag. Den pågår till den 23 juli. PC-betan slår upp portarna i augusti.