Steamworld Dig 2 slår hackan på spiken när det kommer till vad en tvåa ska vara: dubbelt så bra. Det är mer, större och bättre. Allt som jag tyckte om i originalet återvänder men i en mer förädlad form, och allt som jag inte visste att jag saknade sist tar plats på ett självklart sätt.

Uppföljaren tar vid efter originalet, vilket är logiskt med tanke på cliffhangern vi lämnades vid. Dorothy har packat ryggsäcken, rustat sig med sin hacka och begett sig österut mot staden El Machino för att gräva efter både försvunna diamanter och svunna vänner.

Ju längre äventyret lider desto fler förmågor får Dorothy. Metroidvania, ni vet.

Image & Forms robotbefolkade Vilda Västern liknar inget annat.

Tio minuter in möter du den här bossen, som blir din bittra och våldsbejakande sidekick.

Göteborgsgänget Image & Form är inte lika stora eller kända som Dice, Mojang och Avalanche. De gör inte trippel-A-spektakel. Deras spel välter inte internet. De vinner inte E3. Men de gör ta mig tusan några av de gladaste spelen i vitt skilda genrer. Det började med DS-exklusiva Steamworld Tower Defense som handlade om, tja, tower defense. Därefter har de byggt ut sitt robotstinna Vilda Västern med både Steamworld Dig och turordningsstrategin Steamworld Heist.

Dig är Metroidvania, men till skillnad från Axiom Verge och Ori and the Blind Forest (eller för den delen Metroid och Castlevania) är det lodrätt snarare än vågrätt. Det lägger också stor vikt vid att hacka sig genom gruvschakt med guld, ädelstenar, monster, hemligheter, gömda tunnlar och glömda palats. Det är oförfalskad samlar- och upptäckarglädje.

En brokigare och mer älskvärd ensemble har knappast skådats.

Kärnan är detta: grävande efter glittriga skatter.

Känslan när du hittar en ny förmåga är svårslagen.

"Herregud, varför gör jag inte alltid det här!?"

Tvåan drar alltså upp reglaget på de här glädjeämnena på en rad smarta vis. Visst finns det fortfarande stunder av löpande band-tristess. Det finns ögonblick när jag frågar mig själv: "Varför gör jag det här?" Men rätt vad det är ramlar jag in i en grotta och frågar mig själv: "Herregud, varför gör jag inte alltid det här!?" Det finns ett rum fyllt med knappar i golv, väggar och tak. Alla som någon gång har lekt inte-nudda-mark förstår vad som gäller. Jag tillbringade en timme i sängen innan jag somnade, i Switchens bärbara läge, innan jag lyckades få till en perfekt runda och då också bonusskatten. I en annan grotta startade min bomb en kedjereaktion som fick marken att skälva och försvinna under mig. I ytterligare en löste jag pussel med skrangliga gruvvagnar.

"Säg hej till Dynamite Harriet"

Världen ovanför gruvan är rejält expanderad. Hålan i ettan hade en handfull invånare medan El Machino är betydligt livligare. Mayor Mic Yonker är värsta klimatförnekaren som viftar bort de mystiska jordbävningarna och de så kallade "experterna" och deras så kallade "fakta". Hans största kritiker är hans syrliga mor, Ma Yonker, som bittert ångrade att hon gav upp en rad kroppsdelar för sina idioter till barn. Det är lätt att glömma bort att vi har att göra med robotar, för de är så levande. Dorothy träffar Carson från ettan och han frågar efter hennes far. Hon berättar att han dog för en tid sedan. Carson svarar: "Jag trodde att han med sin tjurskallighet skulle överleva oss alla..." Vänta, jag tror jag fick något i ögat.

Västerut finns ett tempel och österut, bortom sandstormar jag bara övervinner genom att hålla mig fast i stenar med min änterhake, finns ytterligare ett. Djupt under El Machino finns en gömd stad där du bland annat får säga hej till Dynamite Harriet. Vid din sida har du också ett litet väsen utan någon som helst empati. Kort sagt: det är ett jäkla gäng och en värld utan motstycke.

Variationen i miljöerna är mycket större den här gången.

Några av höjdpunkterna är helt valfria.

Dorothy är en betydligt färgstarkare huvudperson.

"Flåsar genrens giganter i nacken"

Navet i Steamworld Dig 2 är dock nu som då att gräva sig genom den mjuka jorden med sin hacka. Eller boxa sig med ångnäven genom murbruk. Eller spränga den med sina bomber. Skatterna du hittar tar du med upp till staden för att sälja och köpa en lykta som varar längre, en djupare ryggsäck, vassare hacka, bättre rustning och så vidare. Ju fler ädelstenar du samlar på en gång desto bättre betalt får du. Gapar du å andra sidan efter för mycket kan du mista nästan hela stycket när bestarna där nere dräper dig eller du får ett stenblock i huvudet. Likt de bästa spelen i genren låses förmågorna upp med balanserade mellanrum och att backtracka är djupt tillfredsställande.

Första gången var Steamworld Dig en kaxig Metroidvania-uppstickare. I andra försöket flåsar guldgrävaren genrens giganter i nacken. Om (när?) Steamworld Dig återvänder en tredje gång tror jag konkurrenterna får se sig omsprungna – och nedgrävda.

Fotnot: Texten avser Switch-versionen. Spelet släpps även till pc, Playstation 4 och PS Vita.