Hur håller man egentligen liv i en gammal kärlek? I grund och botten är vi ju de vi är, men förändring är oundviklig. Det bästa man kan göra är väl att försöka växa och utvecklas åt samma håll genom åren, antar jag. EA Sports bör onekligen fundera mycket på detta – för om de ska behålla sin enorma fanskaras kärlek måste de hitta den där balansen mellan utveckling och trygghet.

Bollen är så rund som den brukar vara i ett nytt Fifa-spel.

Fifa 18 är mer trygghet än utveckling, och så har det väl sett ut de senaste åren. Några små ändringar här och där, men i stort sett väldigt bekant från år till år. Risken för slentrian är överhängande, men riktigt där är vi inte ännu. Årets utgåva är trots allt en ganska komplett fotbollsupplevelse. Eller snarare, en komplett drömfotbollsupplevelse.

Fifa-spelen har nämligen aldrig handlat om realism i första hand. Det ser autentiskt ut, med snygga animationer och detaljerad grafik, och det har mängder med lag och statistik på spelare. Men Fifa handlar om drömmen om det vackra spelet – långt från de patetiska mutkolvar som gett namn åt spelen. Fifa 18 är idealfotboll – storslagen, lyxig, teknisk och intensiv. Det är också därför serien alltid fokuserat på anfallsfotboll. Inte för att anfall är viktigare än ett bra försvar, utan för att idealbilden av fotboll är flödande, teknisk rörelse. En hårt jobbande backlinje är en lite för subtil skönhet för ett spel som Fifa 18.

På planen känns det både bekant och nytt på samma gång. Ett mer avvägt tempo betyder att både passningsspel och dribblingar är mer gångbara, men faktiskt också att det är lite lättare att få till brytningar och tacklingar. Däremot känns målvakterna ganska klantiga, så det är ändå betydligt lättare att göra mål i år jämfört med förra årets utgåva.

Vad gäller spellägen så är det mest i managerläget som vi fått några nyheter, framför allt ett omarbetat transfersystem som jag inte vet riktigt vad jag ska tycka om. På ett sätt är det mer involverande att faktiskt få se din manager förhandla med spelarna i fråga – men ganska snart blir det något utdraget att se samma scen om och om igen fast med olika spelare. Det är trots det lika svårartat beroendeframkallande som alltid, och tillsammans med FUT-läget erbjuder det mer fotboll än du hinner med innan det är dags för Fifa 19.

En fotbollstränares..

... våta...

... dröm.

Storyläget The Journey fortsätter också, och tar vid där Alex Hunters berättelse slutande senast. Den här gången har nyhetens behag lagt sig något, och om temat förra gången var drömmar och hopp så är det nu betydligt mer spretigt. Hunter själv är inte lika älskvärd – han framstår som en illojal egoist – men det har å andra sidan en storymässig poäng. I slutänden är det dock ganska underhållande trots allt, med charmigt styltiga cameos från stora fotbollsikoner – främst Thierry Henry.

Jag måste till sist även nämna spelets soundtrack, som innehåller fina spår från band som Slowdive, Run the Jewels, The National och The War on Drugs. En bisarr detalj är dock att det sistnämnda bandet fått sitt namn censurerat i spelet. Stygga vuxenord som ”droger” kan man inte ha med i Fifa hur som helst. I den här idealistiska, välfriserade fotbollsdrömmen lämnas inget åt slumpen. Förmodligen är det också därför den fortfarande är så fruktansvärt tilltalande.

Fontot: Vi har spelat Fifa 18 på PS4. Det släpps också till pc, Xbox One, Switch, 360 och PS3.

FIFA 18
4
Mycket bra
+
Bra möjligheter att bygga upp rätt snygga anfall
+
Slipad presentation
+
Nya straffsystemet är fyndigt
+
Tryggt
-
Tryggt
-
Målvakterna känns lite valhänta
Det här betyder betygen på FZ