Det är en märkbart exalterad PR-figur som leder vår grupp av nordiska spelskribenter genom den industriella Bethesda-byggnaden i London. Varför vet vi inte, även om vi snart kommer bli varse.

"Det här kommer ni verkligen gilla hörni", säger han med ett leende.

Han tar oss till en källare utsmyckad med camouflagenät och affischer på tyska som efterlyser en muskulös, blond actionhjälte. Och så rader och rader av datorer, alla med det blodröda Wolfenstein 2: The New Colossus-omslaget på skärmen.

Innan jag ens får börja spela The New Colossus blir jag strängt instruerad att låsa upp alla tillgängliga uppgraderingar för min gruffa hjälte B.J Blazkowitz och att därefter prompt spara, eftersom den inledande delen av demot är "svårt som ballar".

Och jag som redan har dåligt självförtroende när det kommer till FPS.

Demot inleds med en lång filmsekvens som genast påminner om vad som gjorde föregångaren, The New Order, så otroligt speciell – filmkänslan. Jag får bevittna ett nervigt möte med gamla bekanta och nya ansikten där de försöker komma överens om hur man ska inta nazikontrollerade New Orleans och komma i kontakt med en rebellgrupp där, och stämningen är så villrådig att jag nästan blir obekväm. Där andra spel (inte minst i FPS-genren) ofta tuggar samma teman och berättartekniker lyckas Machinegames istället skapa en helt egen identitet med sina relaterbara människoöden och intressanta grepp. Jag har svårt att se att Call of Duty någonsin skulle innehålla en scen där två utsatta människor har vildsint sex för att glömma bort den hemska situationen de är i, exempelvis, något som The New Colossus skildrar oerhört skickligt.

Efter krigsrådet kommer den brokiga skaran överens om att skicka in Blazkowitz i en mini-ubåt för att undgå minfältet som omger jazzstaden. Planen lyckas, och väldigt snart finner jag mig själv göra det man alltid gör i Wolfenstein-spel – meja ner nazister.

Det tar en stund att vänja mig vid kontrollerna, så jag hinner dö fler gånger än jag vill erkänna. Lyckligtvis verkar detsamma gälla de övriga spelskribenterna och streamermänniskorna på plats, som svär åt game over-skärmen och får tips efter tips av en alltmer stressad PR-figur. Lyckligtvis går min svacka till slut över, och snart skjuter jag triumferande ned våg efter våg av nazistsoldater med ett automatgevär i varje hand.

Och fan vad kul jag har.

Jag tillhör tydligen den arketyp av spelare som gillar kaos och närstrider, får jag veta när jag snackar med spelets senior designer Arcade Berg. Han berättar att man den här gången lagt mer krut på att göra livet enklare för mer smygorienterade spelare genom att erbjuda dem fler möjligheter i banorna, och undrar om jag har testat dem själv.

Jag svarar nej, och tänker tillbaka på de berg av lik jag lämnat efter mig i min framfart. Nåväl, kanske i nästa genomspelning.

Navigationen i banan är sig annars lik från The New Order. Rum/korridorer fyllda av nassar som vill mörda dig byts emellan åt ut av små sektioner som kräver lättare pussellösningar för att gå vidare från. Dessa tenderar också innehålla fler av de små samlingsobjekten som fyller in berättelsen i den alternativa världshistoria spelet skildrar, vilket definitivt gör dem värda att utforska. Inte minst denna gång, då narrativet om det nazistockuperade USA verkar bjuda på synnerligen intressanta berättelser.

Att nazister är på frammarsch i verklighetens USA är nog mer en slump än ett resultat av Machinegames siande färdigheter, kommer jag och Berg överens om.

Efter mycket om och men, och många ihjälskjutna fiendesoldater och sönderbrända robothundar, når jag äntligen fram till rebellgruppen jag instruerats att ta kontakt med. Denna är ledd av en synnerligen excentrisk sydstatspastor som bjuder mig på hembränt och predikar om gruppens frisläppta bohemiska kvaliteter, till tonerna av en febrig saxofon och en exploderande kulspruta. Jag vill inte avslöja mer än så, men tro mig när jag säger att det är bland de häftigaste scener jag sett i ett spel. Antagligen någonsin.

Jag kunde inte låta bli att imponeras av min tid med The New Colossus. Striderna är vansinnigt roliga, berättandet är suveränt och grafiken gjuten. Huruvida konsolversionerna kommer vara lika stabila som PC-versionen jag testade vet jag inte, men med tanke på studions (och Bethesdas) tidigare alster i Id-motorn tror jag inte det är något att bekymra sig över. Om resten av spelet är lika starkt som det jag fått testa tror jag snarare att bekymret är hur man ska få tid över till andra spel.

"Det här kommer ni verkligen gilla", som PR-snubben sa.

Jo tack.

Fotnot: Vi testade pc-versionen av Wolfenstein 2. Det släpps till pc, Xbox One och PS4 den 27 oktober, och till Switch 2018.