Oj. Vart ska man börja. Cyberpunk 2077 var en intressant titel redan vid annonseringen 2012 men den riktiga hypen startade när alla insåg att The Witcher 3 cementerat en ny standard för rollspelsgenren. Efter att ha sett en hel timme av spelet är vi beredda att skruva upp förväntningarna ännu mer.

"Hur du väljer att fokusera dina förmågor växer fram dynamiskt"

Du spelar som V, en karaktär du själv stöper genom att välja kön, utseende och vilka startattribut just din huvudperson ska ha. Du väljer dock ingen klass i det här läget, hur du väljer att fokusera dina förmågor växer fram dynamiskt i spelet. Eller rent krasst vilket hårdvara du installerar i kroppen. Deus Ex-vibbarna är starka när vi besöker en ripperdoc (lika delar läkare och ingenjör) som uppgraderar vårt öga och högra handflata för att till exempel kunna scanna fiender och reducera rekylen. Det är genom dessa du kommer att kunna utrusta din kropp med de verktyg som du själv föredrar för att lösa problem. Olika ripperdocs kommer kunna erbjuda olika tjänster, en del officiella samtidigt som andra hämtas från svarta börsen.

Likaså känns det som om Adam Jensen skulle kunna spatsera runt i vissa av miljöerna. Dock, om vår spelsession startade så klaustrofobiskt jag ibland upplever Deus Ex-spelen att vara inser man snart att Night City är gigantisk. Staden består av sex distinkta distrikt där stadskärnan domineras av storföretagens svulstiga huskroppar. De snuskigt rika bor Westbrook, de fattigaste i slumområdet Pacifica, medan medelklassen huserar i Heywood. Santa Domingo är stadens industriella distrikt som också producerar all elektricitet genom oräkneliga elanläggningar. När vi åker hiss ner från lägenheten blir det tydligt hur staden består av flera lager även på höjden. Varje våning har sitt eget liv.

"Tillsammans med kompanjonen Jackie hittar vi kvinnan vid liv, naken i ett isbad"

Du rör dig genom staden antingen till fots eller med bilar och motorcyklar. I den del av storyn vi fick se hade vi ännu inte fått något eget fordon utan fick låna Jackies retrofuturistiska sportbil.

V har fått i uppdrag att hitta en försvunnen person som man tror blivit kidnappad av ett gäng som snor folks implantat utan att direkt bry sig om de organiska delarna. Tillsammans med kompanjonen Jackie (ett muskelberg som bryter på spanska) hittar vi kvinnan vid liv, naken i ett isbad, och efter ett litet hack kan man kalla in hennes ultradyra sjukvårdsförsäkring. Vilken rent krasst innebär att en flygande pansarambulans, med fler beväpnade vakter än faktiska sjukvårdare, hämtar henne. Detta blir en pinne upp i karriären för V och Jackie som försöker hanka sig fram i Night Citys undre värld.

"Sättet staden nästan blir en egen karaktär i spelet för tankarna till Grand Theft Auto"

Att inget är svart eller vitt (fast ibland lite naket) har blivit något av ett signum i CD Projekts berättande och det känns igen i Cyberpunk 2077. Du får själv välja hur du vill agera när nya kontrakt presenteras och under nästkommande uppdrag, där en stridsrobothund ska rekvireras, är valmöjligheterna flera. Situationen är dock inte helt enkel till att börja med. Skurkbossen som vill ha roboten ligger i fejd med Maelstrom-gruppen, ett gäng kriminella som är mer maskiner än människor, och han måste därför ha dig som bulvan. De i sin tur har snott stridsroboten från megaföretaget Militech, som gärna vill ge cyborgerna en läxa.

I vår demonstration slutar det med att V köper roboten för Militechs pengar. Chippet de ligger på är dock medvetet infekterat av ett virus som ställer till oreda i Maelstroms system, vilket de såklart inte uppskattar. Du får skjuta dig ut och om det var något som skavde lite under presentationen var det just striderna. De kändes till en början ganska generiska men kryddades senare av högteknologiska vapen, cybernetiska förbättringar som låter dig klättra på väggar och rena hack som slår ut fienders vapen.

Det är också uppenbart att spelet har en bra bit kvar och ryktena om ett släpp först 2020 känns nu rimliga. Det både jag och Emil var eniga om efter presentationen var hur olikt det kändes The Witcher 3. Förstapersonsläget gör såklart en hel del men sättet staden nästan blir en egen karaktär i spelet för tankarna till Grand Theft Auto. Och det på ett bra sätt. Spelet kändes också lite skitigare än vad trailern gjorde intryck av, vilket jag ser som positivt. Det råder inte Blade Runner-stämning men Cyberpunk 2077 är heller inte lika sterilt som Detroit: Become Human.

Det största problemet är dock att man genom denna demonstrationen skruvat upp de redan höga förväntningarna ytterligare.