Spiritfarer är spelet som kommer med sitt eget svar på den eviga frågan: vad händer när vi dör? Jag vill åtminstone att detta ska vara svaret, för om den svarta döden är så här färgstark har vi inget att vara rädda för. Snarare är döden en varm och trygg kram vars hav vaggar oss till ro.
Ska vi vara petiga (och det ska vi) äger Spiritfarer runt i ett gränsland mellan livet och döden. Färjkarlen klivet åt sidan och lämnar plats åt färjkvinnan, Stella, som tillsammans med sin kattkompis Daffodil sätter färg på alltsammans. Spelarens jobb är enkelt: hitta vilsna andar utspridda på öarna i havet, uppfylla deras önskningar, och slutligen föra dem in i evigheten.
Det är allt, men inom ramen ryms ändå mycket mer än jag först tror.
"Ryms ändå mycket mer än jag först tror"
Stellas skepp är en levande, föränderlig hub som inom några timmar byggs ut med trädgårdar, sågverk, kök, vävarstuga och individuellt utformade hem åt andarna. Den eleganta hjorten Gwen vill bo i en chic fjällstuga medan din onkel Atul, en flitig snickare, föredrar något enklare. Alla själar som bosätter sig på ditt skepp tar formen av djur – en groda, en igelkott, ja, till och med en orm – och deras personligheter skiljer sig åt lika mycket som formerna. På två punkter är dock alla lika: de vill äta, och de behöver kramar.
Det är hit du för själarna när de är redo, oavsett om du är det eller ej.
Enkel men effektiv co-op finns.
Trots att dödstemat innebär svärta för många utstrålar Spiritfarer ljus och värme.
Världskartan som tar dig runt på havet.
Kramarna i Spiritfarer är fantastiska. Att lyfta en "kram" som ett "inslag" i ett spel låter märkligt, men här är vi nu. De olika individerna måste trivas ombord och en kram om dagen är en bra början. Atus stora bamsekram (även om han är en groda) är min favorit, inte minst då han ger ifrån sig ett innerligt "Awww". Kramar fyller hjärtat, men det krävs mer för att fylla magen.
I det lilla köket på ditt skepp kan du skapa mycket. Popcorn, te, soppa, äppelpaj, paella, fläskkotlett och så vidare. Ingredienser kan du få genom att exempelvis plocka bär på öarna, odla grödor ombord och köpa i affärer. Material för att bygga nya hus och uppgradera existerande får du på liknande vis. Stellas så kallade "everlight" driver inte bara skeppet utan kan förvandlas till en såg för att fälla träd, hacka som utvinner mineraler och metspö med potential för storfiske.
Vissa delar är mer overkliga, som att fånga blixtar på burk eller odla järn på sköldpaddor.
Metroidvania-influenserna är tydliga då platser på öarna är låsta tills du lär dig att dubbelhoppa eller glidflyga med Stellas föredömligt luftiga hatt. Havet är även det begränsat till en början, då isberg och dimma hindrar fartygets framfart. De olika öarna hade dock gärna fått vara lite mer spännande i sin utformning, för väldigt många är väldigt lika. På samma gång kan sysslorna tidvis bli enformiga och kännas betungande snarare än att sjuda av entusiasm.
Att dela upplevelsen med någon gör det mindre dränerande. Soff-co-op finns och när spelare två tar kontroll över perserkatten Daffodil kan denna göra mycket som Stella kan, om än inte allt. Framför allt är det gott att få en hjälpande hand tass med sysslorna, som med ens görs i ett huj.
Ekosystemet ger ändå mersmak, och mötet mellan olika genrer visar sig vara en välsmakande mix. Trots allt har vi ändå sett mycket förut, och det som till sist får spelet att sticka ut är dess tolkning av en av de verkligt stora frågorna, och hur djupt detta träffar.
Att expandera och bygga nytt är både belönande och beroendeframkallande.
Ett spel du vill rama in och sätta upp på väggen.
Spelar du så både dansar och växer plantorna.
Alla andar har olika önskningar och personligheter.
Även om Spiritfarer är ett oväntat speligt spel är det framför allt en känslosam resa. Bit för bit lättar de olika personernas bagage, i takt med att jag låter dem besöka en särskilt viktig plats, bygger en viss sak eller utför en specifik handling. Det blir aldrig såsigt sentimentalt, utan är bara äkta och avskalat. Till sist är andarna redo att ta klivet. Jag? Jag är aldrig redo.
Spiritfarer är ett långsamt farväl, men ändå är jag aldrig beredd att säga hejdå. Men jag måste. Jag har uppfyllt allas olika önskningar, och det är min plikt att ta dem hela vägen.
"Jag vill tro på Spiritfarer"
Oavsett om du är ateist, agnostiker eller (mer eller mindre) troende, kvarstår faktum att ingen av oss vet. Ingen har facit och kvar finns en ocean av trosuppfattningar, teorier och skepticism. Denna tolkning av gränslandet är ingen skärseld utan en naken och bitterljuv sista resa. En sådan som får själen att gråta och hjärtat att sjunga av glädje, samtidigt. Något mycket speciellt.
Jag har aldrig någonsin trott på biblar eller koraner, men jag vill tro på Spiritfarer.
Fotnot: Recensionen avser Xbox One-versionen. Spelets är även släppt till pc, PS4 och Switch.
