De första timmarna av Serious Sam 4 är en ren plåga. När jag tror att jag lirat åtminstone en halv arbetsdag har det bara gått två ynka varv på klockan. Jag tragglar mig fram i medioker bandesign som mest påminner om de alster man själv försökte skapa på 90-talet. Fotbollsplansstora ytor med en handfull monster, sammankopplade med märkliga korridorpassager med ännu märkligare återvändsgränder.

Under spelets första halva är löftet om strider mot tiotusentals fiender ett hån: du möter inte fler än i de första spelen från tidigt 00-tal. Och du gör samma sak som då: väjer undan, skjuter tills du får kramp i muspekarfingret och letar ammo. Så vad är egentligen existensberättigandet för ett fjärde spel, nio år efter det svajiga Serious Sam 3: BFE?

Jag vet helt ärligt inte.

"Allt ser så himla hafsigt ut, med ögon som Popsicle-sketchen i Nile City"

Ett vanlig vinkel är större och snyggare och visst är banorna stora, ibland kan det vara över en kilometer till slutmålet, men det är ingen automatisk bock i plustabellen. Och om du förväntar grafisk flärd får du ställa in referensramarna tio år bakåt. Detta blir särskilt tydligt i mellansekvenserna som är en orgie i så svettiga oneliners och bröligt machotugg att Duke Nukem skulle bli blyg. Karaktärerna håller inte för en närmare granskning och allt ser så himla hafsigt ut, med ögon som Popsicle-sketchen i Nile City och ett persongalleri som får Sam att upplevas som smart.

Det kan man ju köpa i ett actionspel som går ut på att meja ner så många fiender som möjligt, så länge just de delarna levererar. Men jag försöker mest få tillräckligt många speltimmar loggade för att kunna skriva en recension. Det var väldigt länge sedan jag kände så.

Inte ens i arsenalen hittar jag några framsteg för serien. Det är samma gamla blandning av automatkarbiner, hagelbrakare, raketkastare och några få exotiska inslag som laser och såklart den klassiska kanonen. Det borde finnas en jättepotential till lite experimentslusta här, vara lite wild and crazy. Men nej. Det enda vapen som förmedlar någon form av tyngd är Devestator som skjuter explosiva skott.

"Det sista spelet någonsin som blir bättre av rollspelsinslag."

Samma sak gäller fienderna, där de envisa skeletten fortfarande är skitjobbiga. Tätt följda av de fyrarmade jätteödlorna som skjuter målsökande grönt slime som dessutom har en tendens att studsa och skada dig bakifrån. Endast två fiender kräver lite finess, det vill säga skjut dem i ryggen istället för rakt framifrån, men i övrigt är det bara att tömma så mycket ammo som möjligt som gäller.

Croteam har också låst in självklara Serious Sam-mekaniker som att kunna springa samtidigt som man skjuter, ladda om utan att tappa fart och dual wielding i ett hastigt sammansatt färdighetsträd. Du låser upp en sak i taget när du hittar lådor med lila alienbollar. Kanske det sista spelet någonsin som blir bättre av rollspelsinslag.

Och jag fattar, för vissa är detta allt som krävs för att göra ett bra Serious Sam. Typ som förr, fast ibland lite mer. Själv har jag svårt att inte ta den slarviga bandesignen, bristen på nytänkande och de svårt tråkiga delarna som ett illa dolt försök att dra in några extra stålar på nostalgiska minnen från något LAN för 15 år sedan. De få stunderna när pulsen matchar eldgivningshastigheten är alldeles för få och endast coop skulle kunna rädda tristessen mellan dem.

Inte ens den dubbelpipiga hagelbrakaren är kul.