Den som längtar efter Breath of the Wild 2 får fortsätta längta. Den som väntar på ett riktigt Zelda får vackert vänta vidare. Den här skuggan ska dock inte falla på nya Hyrule Warriors.

Hyrule Warriors: Age of Calamity skyltar inte ens med "Zelda" i titeln, men väl med "Warriors". Dynasty Warriors och dess hackslashande genom enorma fiendehorder hade sannolikt fortsatt gå mig förbi om det inte vore för Fire Emblem Warriors, Dragon Quest Heroes och, japp, Hyrule Warriors. Spinoffs av serier som fick ett lager hysterisk Warriors-färg.

Detta andra Hyrule Warriors är spelmekaniskt inget jättekliv framåt. Link plöjer alltjämt igenom moblinskockar med enkla men effektiva anfall, med en kombination av lätta och tunga attacker. Han skjuter ner fladdermöss med välriktade pilar, medan större fiender kräver att du pö om pö maler ner en mätare. Det kan göras genom att exempelvis kontra rätt attacker med rätt knep (så som isformler, magnetism och bomber) eller genom att väja undan i sista sekund.

Detta gör du på Hyrules fält, i Gerudoöknen och vid foten av glödheta Death Mountain.

A Link to the kaos.

En prinsessa i nöd? Ha!

Breath of the Wild-känslan är genomgående helt rätt.

Tekniskt sett kan det bli både grötigt och hackigt.

Age of Calamity lyckas skina där förra spelet svek. I alla fall ibland. Hyrule Warriors var illa berättad fanfiction medan detta är en officiell prequel till mästarstycket Breath of the Wild. En speciell känsla, och berättelsen igenom har ett stråk av vemod och onda föraningar. Jag vet ju att den här världen kommer att falla, och vad jag än gör kan jag omöjligt stoppa det.

"Lätt att lära sig men tyvärr nästan lika enkelt att bemästra"

Att en efter en leja de fyra krigarna – Soraprinsessan Mipha, Goronkrigaren Daruk, Riturivalen Revali och Gerudohövdingen Urbosa – är bitterljuvt. Allt är ju redan skrivet i sten.

Största triumfen för Age of Calamity är hur det rakt igenom känns Breath of the Wild. Den lite speciella grafiska stilen, interfacet, karaktärsmodellerna och deras röster. Kartmenyn visar den värld jag plöjt ner 150 timmar på att utforska, medan stridsfälten förstås är Warriors-anpassade.

Även om paketet gnistrar så fyller inte innehållet ut hela tomrummet. Kort sagt: Warriors-konceptet är något som både är lätt att lära sig men tyvärr nästan lika enkelt att bemästra. Det är visserligen en slags terapi att låta Link plöja igenom stora arméer, samtidigt som striderna väl ofta blir en transportsträcka för att ta berättelsen vidare mot sin förutbestämda final.

Utan att spoila rör sig historien då och då åt håll jag inte riktigt är okej med. Då har jag å andra sidan upptäckt nya sidor hos striderna som gör att de bjuder på mer glädje. Spelet ger och tar.

Här finns faktiskt ansatser som rör om i hack och slash-grytan. Sheika-plattan som är en kugge i berättelsen dras till sin spets. De bomber, isattacker och magnetiska krafter som nämnts är basen, liksom den fjärde styrkan som låser fast fienden. De olika krigarna tolkar dessa olika. Medan Link hivar iväg sina bomber (typiskt Link?) låter Mipha ett bombregn falla från skyn.

Knapparna är ungefär desamma men visuellt slåss de olika krigarna på vitt skilda vis. Jag ångrar bittert att Urbosa var den sista av kämparna jag knöt till mig, för hon är den klart mäktigaste. Hennes blixtrande svärd och kattlika rörelser är ljuvliga. Det sägs att blixten inte slår ner på samma ställe mer än en gång. Urbosa bevisar motsatsen. Revali förlitar sig på sina vingar, Daruk detonerar magma, medan (en ung) Impa skapar kaos med kopior av sig själv.

En sak som skaver spelet igenom är det tekniska. Frameraten är obehagligt ojämn, och även om jag inte upplever det lika illa som i demon så borde det kunna prestera bättre än det gör.

Switch Pro, när?

Daruk är stolt. Det ska han vara.

Ett vemod vilar extra tungt över berättelsen om du spelat Breath of the Wild.

Urbosa är fantastisk att slåss med (och en mardröm att slåss mot).

Gänget och Link.

Bortom de storydrivna uppdragen och de stilsäkra mellansekvenserna är Age of Calamity mestadels en glorifierad checklista. Kartan fylls i alarmerande rask takt med uppdrag som går ut på att hitta rätt föremål, och träningsbanor, som kan ge dina hjältar mer hjärtan eller ytterligare attacker. Inget fel på belöningen men det är ett hundgöra att komma åt alla.

"Breath of the Wild-själen är intakt"

Lyckligtvis kan du strunta i dem, och när jag efter ett tag insåg att de aldrig skulle ta slut valde jag att ge mig hän åt berättelsen och den Breath of the Wild-prequel jag var här för. Bra beslut. Vissa uppdrag låter oss ratta Divine Beasts, och även om du är overpowered som f*n vägs detta upp av hur mäktig jag känner mig. Visst, kontrollerna är just här bristfälliga men att krossa arméer som små eller större (spy)flugor är en upplevelse jag unnar just dig.

Spelet går rakt på sak vilket ligger i Warriors-konceptets natur. Jag förvånas samtidigt över hur mitt intresse flyttas från berättelsen till striderna och de olika hjältarna. Hyrule Warriors: Age of Calamity glänser och brister om vartannat, men Breath of the Wild-själen är rakt igenom intakt.