Under en eller kanske två matcher tycker jag om Destruction Allstars. Med sin sköna, röjiga känsla och de lagom små arenorna är kaos ett ständigt vackert löfte. Under nästkommande tre och, tyvärr, trettiotre rundor inser jag att det finns inte mycket att hämta här. Jaha.

Destruction Allstars är magert men tjockt med möjligheter till mikrotransaktioner, och var tänkt som en releasetitel till PS5 för fullpris (en liten påminnelse: fullpris i PS5-fall skojar man verkligen inte om). Istället sköts spelet upp och blev en PS Plus-titel, "gratis" för prenumeranter. Ett klokt beslut trots allt. Risken hade varit få spelare och tomma lobbyer men nu har jag alltid andra kaoskonnässörer att ha tveksamt kul tillsammans med. Hurra?

Tyvärr är internetfrämlingar "som de är" och tyvärr måste jag inför varje match stänga av deras mikrofoner. Ett absurt designbeslut som väl ingen någonsin borde tyckt varit en bra idé?

"Finns inte mycket att hämta här. Jaha"

Nåväl. Destruction Allstars har en handfull lägen. I Gridfall faller golvet bit för bit bort och dina respawns är högst begränsade. Sist kvar vinner. Carnado ställer åtta mot åtta där det gäller att köra sönder och ihjäl de andra för att tjäna kugghjul åt laget, som du lämnar in i banans centrum via en tornado (av någon anledning). Stockpile är också lagbaserat där du sätter in kugghjul i olika banker för att ta kontroll över dem.

Här finns också så kallade "Challenge Series" med olika utmaningar för olika hjältar och ett uns story. Serierna är tre från start och du väljer en för att tvingas köpa två. Ja, för riktiga pengar. Det rimmar illa med ett spel som redan ekar ganska tomt på vettigt innehåll.

Mayhem är där du kommer tillbringa nästan all tid. Det sägs inte rakt ut men detta är spelets huvudläge medan de andra mer eller mindre skohornats in. Här handlar det om att dundra in i motståndet. Kontrollerna är både klipska och mjuka. Högra spaken styr överraskande nog inte kameran utan används istället för att i superfart meja ner fienden. För du spaken åt höger eller vänster kan du finta och/eller preja de andra kärrorna. Noll kamerakontroll borde smärta men då Lucid Games gjort ett lysande arbete just här känner jag ingen som helst saknad.

Förr eller senare (mest förr, tbh) blir bilen din en hostande skrothög. Då gör du rätt i att skjuta dig ut för att på fri fot hitta en ny. Kontrollerna här håller inte måttet och den "flytiga" känslan gör det svårt att hitta tajmingen som krävs för att skutta upp till podium där nya bilar finns, från bräckliga men snabba till tröga men kraftfulla. Du kan också väja undan anfallande motståndarfordon för att på enkla quick time-manér ta över dem.

Tyvärr tvingas du mer eller mindre till att tillbringa tid bortom sätet. På svävande plattformar finns skärvor du samlar på för att låsa upp din hjältekaraktärs unika bil med särskilda förmågor: strimlare, eldkastare, tryckvågor, och så vidare. Superkrafter som kan vända matcher. Till fots kan du också erövra fördelar men de är så verkningslösa att man snabbt glömmer bort dem.

Ett öde de delar med Destruction Allstars. Det är snyggt, har sköna (bil)kontroller och är roligt ett ögonblick eller två. Avsaknaden av djup gör dock att motivationen snabbt får soppatorsk. Kvar finns en oändlig upprepning som bitvis flammar upp men som oftast tar mer än det ger.

Fotnot: Destruction Allstars är släppt på PS5 och ingår just nu i PS Plus-prenumerationen.