Evil Genius 2: World Domination

"Intuitiv improvisation är hemligheten bakom varje geni"

Om du gör något riktigt skruvat och någon därefter insinuerar att du är komplett galen, kan du med ganska säker framgång leverera kommentaren: “Intuitiv improvisation är hemligheten bakom varje geni.” Citatet är rätt fritt översatt från en kommentar av Bond-skurken Max Zorin, spelad av Christopher Walken. Inte en käft förutom de allra mest inbitna nördarna lär känna igen det, så lägg gärna till ett kacklande skratt efteråt för en effektfull final. Din belackare kommer att lägga benen på ryggen, och du kan fortsätta dina upptåg med mer råg i ryggen.

Skurkarna i Evil Genius 2: World Domination är en samling rätt älskvärda typer, trots deras förkärlek till mord och undergång. Men råg i ryggen utstrålar de kanske inte, och ingen av dem känns särskilt spännande. Deras oneliners är ofta klena och förutsägbara. De utstrålar inte den där totala sanslösheten som Christopher Walken besitter. Och i jämförelse med storheter som Lex Luthor, Sherlock Holmes nemesis Moriarty, eller för den delen Blofeld som både spelets Maximilian och Austin Powers-skurken Dr. Evil baseras på, känns de rätt tandlösa och opersonliga.

Hela spelet är såklart en drift med och en kärleksförklaring till alla de rysmysiga superskurkar och deras underhuggare, som genom årtiondena har förgyllt våra biografer, serietidningar och tv-serier. Men då klassiska Bond-filmer som Åskbollen, Goldfinger och Älskade Spion ligger på runt två timmar speltid måste jag här lägga runt 20 för att nå äventyrets klimax, utan att ha fått så oerhört mycket mer skurk-content. Ett ovanligt litet problem i spelsammanhang kan tyckas (snarare brukar uppsvällda spel man aldrig blir klar med kritiseras), men jag ska förklara varför.

"Efter den initiala byggnadsfasen känns det inte riktigt som att det finns mer att upptäcka"

Ett av spelet största brister är att det efter fyra, fem timmar tenderar blir lite långtråkigt. En mellanperiod som sträcker sig lite för långt. Efter den initiala byggnadsfasen känns det inte riktigt som att det finns mer att upptäcka - alla olika rumstyper serveras på ett silverfat från start, och därefter handlar det mest om att expandera dessa och fylla dem med mer utrustning. Förvisso ny sådan, framforskad i labbet, men ändå. Jag får inte den där känslan av att belönas med nya coola rum (hej, Dungeon Keeper) när jag har gjort något bra.

Det blir mycket snabbspolande när du kommit förbi de första sidouppdragen och lärt dig hur allt hänger ihop. Har du samlat på dig bra med cash kan det här vara ett bra tillfälle att börja dekorera din bas med snygga men effektlösa prylar. Allt för att få lite mer feeling. Jag märkte dock snabbt att mitt intresse för The Sims-liknande uppiffning snabbt rann ut i sanden. Men jag vet att en del kommer att älska det. Och det ÄR häftigt att bara zooma in och se hur din myrstack beter sig.

När det är som minst aktivitet i din bas plockar man ofta upp världskartan, där du kan se hur ditt brottssyndikat förhoppningsvis växer sig starkare. Här ser du hur storyuppdragen framskrider, tar dig an uppdrag som ger mer pengar, nya karaktärer, tar bort “heat” (för mycket heat stänger ner ett territorium för en tid) och mycket mer. Men det känns lite som ett mobilspel - du klickar, och väntar. Klickar, och väntar. Jag förnimmer alla de där titlarna som marknadsförs på sociala medier: “Bygg ditt imperium! Härska, utför storslagna uppdrag! “ Men i slutändan är det bara ett generiskt klicka, vänta, klicka, vänta. Jag tror att spelet hade mått bra av att helt strunta i den här delen, och försöka föra gameplay framåt på något annat sätt.

"Allra roligast är att bygga stora, labyrintlika korridorer med olika fällor"

Bakom dörrarna till det casino som är den ”lagliga” täckmanteln för din superskurklya, pågår ett frenetiskt arbete. Allra roligast är som sagt att bygga stora, labyrintlika korridorer med olika fällor som ska göra livet surt för snokande fiendeagenter av olika slag, och med olika förmågor. Spelet har ett sandlåde-läge, och efter att ha spelat igenom en kampanj är det nog stället att gå till. Superskurkarna skiljer sig inte så mycket åt, så omspelningsvärdet blir sådär, trots tre olika öar och fyra masterminds att välja på. Men i sandlådan kan du låta den kreativa ådran ta överhanden, utan att behöva dras med den rätt mediokra storyn.

Att sitta och fnula med layouten, se hur olika vägar ger olika effekter på de ständigt snokande agenterna är mycket tillfredsställande. Jag bygger serier med fällor, i förhoppning om att dessa ska ta hand om de olika motståndarna utan att jag behöver trycka på panikknappen och avbryta allt arbete som pågår i bakgrunden. Boxningshandskar som far ut ur väggen, övervakningskameror, förgiftade pilar, laserfällor - allt finns där och bara väntar på att experimenteras med.

Det är lite synd att spelet lider sådan brist på intressanta underhuggare, som komplement till fällorna och byggnationerna. Dungeon Keeper överraskade och suktade hela tiden med nya, bisarra monster och varelser, medan du här får dras med samma gula overaller spelet igenom. Klart det finns uppgraderingar och olika medhjälpare, men de blir snart uttjatade. Nytt, mer, skriker jag galet!

"Fiendeagenter bara valsar in hur som helst"

Det stör mig också lite att fiendeagenter bara valsar in hur som helst, och att jag manuellt måste markera dem för död, fångst eller distraktion - mina underhuggare bara dräller runt. Mina muskelvakter sitter i sitt vaktrum i sina tajta trikåer utan att bry sig, förutsatt att jag inte drar igång de stora sirenerna. Ja jag vet att de ska vara hjärndöda, men det här blir ju bara fånigt. Det går heller inte att mikrohantera sina underlydande - man kan som mest ge dem övergripande uppgifter. Men när jag ser den där agenten försöka slinka ut genom bakdörren - jag ser honom! - så varför kan jag inte beordra en muskelman att ta honom i nackskinnet?

Evil Genius 2 har charm, men också för mycket onödigt management. Det känns lite som om det är konstruerat av någon med för många New Public Management-kurser i bagaget (öka produktiviteten!), samt en doktorsavhandling i sociala medier-spridning. Det är inte ett fullprisspel, vilket märks. Jag blir underhållen, men sällan överraskad. Jag blir charmad, men tappar sen intresset. Längtar du efter de gamla Dungeon Keeper och kanske även föregångaren Evil Genius, lär det här bli för glättigt. Men det kittlar ändå lite. Tillräckligt kanske!