Humankind

Varken Tyskland eller Sovjet kunde rå på de mäktiga svenskarna, som bar på ett lika märkligt som intressant kulturellt arv. Vi började som en nomadstam som utvecklades till babylonier, vilket passar fint då en av mina fastrar alltid brukade kalla mig ”Jojakim uti Babylon” (hade en hustru Susanna - Reds. anm.), efter någon passage i Bibeln. Förmodligen den enda passage hon kunde (även om jag är tveksam till om kung Jojakim härjade i Babylon, ärligt talat, så hon mindes säkert den där passagen fel, dessutom).

"I det här alternativa universumet vill jag tro att vi inte åkte ut mot Ukraina i EM"

Efter det blev vi kelter, för att via khmererna och mogulriket till sist en dag stå och vifta med en alldeles lagom blågul flagga. I det här alternativa universumet vill jag även tro att vi inte åkte ut mot Ukraina i EM. Delvis för att Ukraina inte är en valbar civilisation, men också för att det rimligtvis måste ha funnits fler riktigt bra fotbollsspelare i mitt enorma rike. Med fokus på forskning, stabilitet och fred tvingade vi dansken (som inte heller existerar i spelet, men ändå) på knä. Det var min första och hittills enda vinst som härförare över historiska smältdeglar till nationer. Sverige är tydligen nyckeln till framgång i Humankind.

För den som inte känner till det här spelet sedan innan, så är det Amplitudes (skaparna av bland annat Endless Legend) försök att utmana Civilization. Det är med andra ord ett intrikat 4x-strategispel som utvecklarna själva har kallat sitt magnum opus. Och det är lätt att förstå varför, för Humankind är extremt ambitiöst. Det finns gott om smarta idéer här, och spelet skiljer sig tillräckligt mycket från Civ-serien för att kännas som sin egen grej, med en helt egen identitet.

"Även om du kommer på andra eller tredje plats i slutänden så kan en spelomgång ändå kännas lyckad"

En av mina favoritgrejer med Humankind är att det känns mindre viktigt att vinna, jämfört med andra 4X-spel där målet mer tydligt är att krossa allt motstånd på vadhelst sätt du kan. Här tävlar man nästan mer med sig själv, för att skrapa ihop så många bedrifter som möjligt att skryta om för eftervärlden. Även om du kommer på andra eller tredje plats i slutänden så kan en spelomgång ändå kännas lyckad, för att du genomförde det du planerade att göra.

I Humankind kan du nämligen välja olika kulturer väldigt medvetet genom epokerna, för att skapa en specifik build, där du fokuserar på till exempel handel, forskning eller bara ren militär kraft. Din civilisation blir som en rollspelskaraktär, nästan. Men du måste inte spela så, heller. Du kan skapa en serie av kulturer som du tycker är ”logisk”, som att låta olmec-stammen utvecklas till mayakulturen och sedan aztekerna för att sluta som Brasilien. Jag spelade så en omgång. Okej, det är inte logiskt det heller, men det är samma världsdel åtminstone.

Det står dig helt fritt att experimentera, helt enkelt. Oavsett om du vill leka med mekaniken och bonusarna de olika kulturerna ger, eller om du mer vill rollspela och skapa historier. Eller både och på samma gång, för den delen. Alldeles oavsett så är Humankind väldigt roligt, även om jag fortfarande är osäker på exakt hur bra det är som 4X-strategi. Balansen mellan de olika kulturerna känns för det mesta okej, men vissa har i mina ögon klart bättre fördelar än andra. Inte minst specialtrupperna kan variera väldigt i kvalitet. Allra sämst är det när en kultur har fartyg som specialenheter, då sjöslagen är i stort sett obefintliga. I alla fall i alla de omgångar jag har spelat.

Överlag har jag lärt mig att uppskatta de turordningsbaserade striderna för vad de är, särskilt de ibland ganska krävande belägringarna. Men samtidigt är striderna definitivt fortfarande är spelets svagaste kort. Det är uppenbart att utvecklarna har lagt mycket tid på att se till så att inte varje spelomgång ska urarta i ett utdraget världskrig, så om du inte gillar striderna så är det relativt lätt att undvika. Det går till och med att välja att andra kulturer aldrig inleder krig med dig, om du vill slippa att råka få en aggressiv granne som förstör dina planer. Humankind anstränger sig mycket för att låta dig spela precis som du vill, på dina villkor.

Jag har haft tur, och haft relativt få grannar som muckat med mig. Det har oftare varit jag som blivit girig och startat krig. Och när jag har gjort det så har det snarast legat mig i fatet – trots att jag vunnit. Den tid och de resurser jag lade på krigandet hade nämligen varit vettigare att lägga på att fokusera på min kulturs styrkor. I en omgång ledde jag stort över alla andra nationer tills jag inledde ett segdraget krig för att expandera mitt territorium. Detta trots att allt flöt på bra och jag inte behövde fler städer. Faktum är att du hela tiden har ett maxantal städer, som ökar succesivt. Du kan överskrida det, men det leder till mindre stabilitet vilket i längden kan bli förödande beroende på hur du spelar.

"Mina mer aggressiva omgångar har gått sämre"

Min allra fredligaste omgång var den när jag slutade som Sverige, och då vann jag. Ganska överlägset, till och med. Mina mer aggressiva omgångar har gått sämre, men det beror mer på min spelstil än på spelet. Om jag hade satsat fullt ut på militär styrka hade jag nog kunnat erövra världen med råstyrka. Å andra sidan är det inte alls säkert att du vinner bara för att du har erövrat majoriteten av världen.

"Humankinds spelomgångar är rappare och kortare än de i Civilization"

Rent tekniskt har jag ganska lite att klaga på. Jag har egentligen bara stött på en enda bugg, men det var å andra sidan en ganska störig sådan. Vid en viss omgång kunde jag inte gå vidare. End turn-funktionen funkade bara inte, och det hjälpte inte att gå tillbaka flera omgångar via autosparfunktionen. Varje gång jag kom till samma omgång så blev det samma resultat. Så den omgången var förlorad. Det har bara hänt en gång, dock. Och trots att jag hade kommit långt, cirka 200 omgångar in, så var det inte en total katastrof då Humankinds spelomgångar är rappare och kortare än de i Civilization. Om du är krigisk av dig blir de för all del längre, men fortfarande kortare än en normal Civ-runda. Om du väljer snabbare hastighet kan du köra ett parti Humankind på en kväll, och det funkar förvånansvärt bra – även om du då i regel inte hinner forska fram de mest avancerade teknologierna.

AI:n kan upplevas som något virrig och svårläst ibland, på ganska typiskt 4X-manér. Men överlag tycker jag att den bjuder på en helt okej utmaning. Om du inte passar dig kan den dra ifrån som fan, även om du fått ett bra övertag. Jag ledde en omgång stort, men lagom till dess att jag nådde modern tid och blev det moderna Japan, så hade Brasilien dragit ifrån stort och spöade skiten ur mig och mina robotfabriker. Kulturellt sett, alltså. Vi var extrema rivaler, men inte en enda fysisk strid utkämpades mellan oss under hela spelets gång. Däremot många bataljer om att nå resurser först, och så vidare. Ibland kan jag tycka att slumpen spelar in en gnutta för mycket, inte minst med hur fördelningen av resurser ser ut på världskartan. Men det är inget nytt för genren. Det kan till exempel krylla av en viss sorts resurser, medan andra knappt finns att få tag på alls. Å andra sidan gör det bara en spelomgång mer intressant när alla kulturer måste kämpa för att få tillgång till de få olje- eller plutoniumtillgångar som finns.

"Jag skulle inte säga att det slår Civilization på fingrarna"

Jag har haft väldigt roligt med Humankind. Jag skulle inte säga att det slår Civilization på fingrarna, men däremot erbjuder det ett intressant perspektiv, som låter dig fokusera mer på att experimentera med ditt eget spelande snarare än reagera på vad motståndarna gör. Ett strategispel som verkligen underlättar för oss som gillar att rollspela våra civilisationer, snarare än bara leta efter de mest effektiva strategierna. Om spelet tål tidens tand lika väl som Civ-serien är svårt att sia om, men här finns mycket att bygga vidare på i eventuella expansioner och uppföljare, så jag hoppas verkligen det. Alldeles oavsett så har jag kul med spelet här och nu, och det räcker väldigt långt.