Om någon tagit banorna Halo och The Silent Cartographer från Halo: Combat Evolved, smetat ihop och kavlat ut dem till ett helt spel hade resultatet nog inte varit helt olikt Halo Infinite. Det finns sämre Halo-banor att ha som förebild, och med en grapple hook blir Master Chief mer supersoldat än någonsin. Och det ska sägas direkt – 343 Industries nya skapelse har samma briljanta spelkänsla med samma briljanta spelkänsla som serien är känd för.
Som första open world-spel i serien är Infinite speciellt. När första introduktionsbanan avklarats kliver Master Chief ut på Zeta Halo, den förstörda ring som det hela utspelar sig på. Och från den punkten väljer spelaren själv vad nästa steg är: Ta kontroll över Forward Operating Bases, slå ut förstärkta befästningar, rädda mänskliga överlevare, eller bara utforska ringen?
"Med en grapple hook blir Master Chief mer supersoldat än någonsin"
Det är lite överväldigande först, och symptomen liknar vad som kan kallas Far Cry-sjukan. Det är baser som ska tas över, det är samlarobjekt som ska samlas, det finns till och med högljudda Propaganda Towers som man ska förstöra. Jag upplever att det emellanåt blir lite oklart hur eller var man faktiskt tar sig framåt i spelet - och uppdragslistan i menyerna gör det tyvärr inte tydligare. När jag väl hittar nästa storyuppdrag märker jag att jag helst fortsätter på det spåret istället för att bryta av med att ta över en bas eller göra en avstickare för att rädda några marinsoldater.
Det roligaste är ändå de lite avskärmade story-uppdragen, där varje strid är skräddarsydd - ute på ringen blir allt lite öppnare, tommare och mindre spännande. Det känns inte heller riktigt som att det jag gör i den öppna världen spelar någon större roll. Att rädda marines eller tjäna ihop “valor” ger mig kanske tillgång till någon extra vapenvariant eller fordon, men det påverkar inte storyn vad jag märkt. Och då kunde man kanske lika gärna varit utan den öppna världen. Å andra sidan finns det mycket att göra för den som får mersmak och vill få ut mer av spelet i en playthrough. Att lägga tio minuter på att ta sig längst bort på kartan för att låsa upp en ny hjälm i multiplayer är dock inget för mig.
Spelets gameplay-loop är extremt finputsad och beroendeframkallande. Egentligen är det samma formel som gjorde det första spelet och efterföljarna till mångmiljonsuccéer: En liten yta, spelaren, två vapen och ett gäng utomjordingar som vill ha ihjäl dig. Det som blev en fullträff redan från början är inte lätt att förbättra, men 343 har gjort ett riktigt bra jobb här.
Att hitta ett nytt vapen och upptäcka hur det fungerar är lite som när man för första gången plockar upp en needler i ettan, och det finns så många roliga nya kombinationer att pröva. Ett exempel är Brute-vapnet Mangler, som är en blandning av pistol och shotgun och som snabbt blir en favorit för mig. Nytt är att man nu också kan uppgradera Master Chiefs olika förmågor med hjälp av Spartan Cores som man hittar runtom på ringen. Ska jag vara ärlig glömde jag helt bort det under flera timmar och bara spelade vidare utan att uppgradera något, och märkte inte någon större skillnad.
Den mest framträdande och absolut bästa förändringen är Master Chiefs gagdets, framförallt hans grapple hook. Det tar ett tag att komma underfund med hur man utnyttjar den effektivt, men ju mer man använder sig av den, desto mer oumbärlig blir den. Första steget är att använda den för att utforska. Men det är när man lär sig att bruka den mitt under eldstriderna som Halo Infinite får en helt ny dimension och vertikalitet: Jag kan dra mig upp i torn och döda ut snipers, fly undan närstrider när jag nästan är död, eller slå undan skölden på fiender.
Den öppna världen förändrar kanske inte serien i grunden, men den är vacker.
"För första gången tror jag att det kommer att kännas konstigt att återgå till The Master Chief Collection"
Tillsammans med sprintförmågan ökas tempot i striderna ordentligt, och man kan ta sig an fler fiender på en och samma gång. När allt det vävs ihop sömlöst tillsammans med ljud och visuella effekter under en och samma hektiska sammandrabbning och jag i slutändan står segrande bland ett gäng plasmabrända Banished-lik känner jag mig 100 % badass. Vid flera tillfällen är det så kul att jag medvetet låter sista motståndaren döda mig för att spela om samma scenario en gång till, bara coolare. För första gången tror jag att det kommer att kännas konstigt att återgå till The Master Chief Collection och “gamla” Halo.
Men tyvärr kommer jag tvingas göra det om jag vill spela med kompisar, eftersom co-op inte släpps förrän tidigast maj 2022. Det är ett väldigt stort minus i min bok, eftersom co-op alltid varit en viktig del av Halo för mig. Marinsoldater i all ära, vi vet alla att Warthogen är skapad för två mänskliga spelare.
Master Chief får vänta till midsommar innan han får lekkompisar.
Och när man tvingas spela själv är det också synd att storyn inte är fängslande. Även om jag då och då känner mig intresserad av det mysterium som spelet behandlar (vad är Zeta Halo, och hur förstördes den?), så är det lite otydligt varför jag ska göra det jag ska göra. Halo har, åtminstone i första trilogin, en gedigen och intressant historia att berätta, vilket jag inte riktigt kan säga om Infinite. Jag vill veta varför jag ska döda alla icke-mänskliga varelser jag stöter på. Varför är det så viktigt att The Banished inte ska uppnå sitt mål? Vad händer om Master Chief misslyckas? I Halo Infinite är jag aldrig säker på det, vilket gör att insatserna aldrig känns så höga, och antagonisterna inte så intressanta. Kanske inte det viktigaste för många, men ändå ett minus för mig.
Samtidigt har berättelsen sina styrkor. Echo 216, piloten (även kallad ‘The Pilot’) som räddar Master Chief i prologen och sedan agerar understöd, är en höjdpunkt för mig eftersom hans mänsklighet är en bra motvikt mot Master Chiefs stoiska, fåordiga actionhjälteroll. Skillnaderna dem emellan gör att båda karaktärerna lyfter när de interagerar med varandra, och jag skulle vilja se mer av det.
Multiplayern släpptes tidigt och är gratis, så alla som vill kan ge den ett försök, därför hamnar fokus på kampanjen här. Det jag kan säga är att jag har haft roligt med den hittills, även om jag stör mig lite på battle pass och alla kosmetiska tillägg, vilket verkar vara normen i spel numera. Forge är inte heller tillgängligt ännu, vilket är tråkigt. Men vill man lira Infinite med polare så är det detta som gäller (till i sommar, i alla fall).
"Jag har haft väldigt svårt att slita mig från spelet"
Halo Infinite hamnar i något slags limbo mellan tillbakablick och nyskapande. Tidigare spel har varit linjära, och tydligt uppdelade i uppdrag som skiljt sig åt både i innehåll och utseend. Men i Infinite blir skillnaderna mellan uppdrag inte lika uttalade. Även om grafiken är snygg och flyter på lent i 4k (jag spelar på Xbox Series X), och designen påminner väldigt mycket om klassiska Halo, så är variationen inte så stor: Antingen är man “utomhus” på ringen, eller “inomhus” i en röd Banished-bas eller en blågrå Forerunner-bas. Återigen, kanske en följd av valet att ha en öppen värld. Och för övrigt är den bästa musiken den som känns igen från tidigare spel.
Precis som ringvärlden den tar plats på är Infinite något splittrat och har svårt att avgöra vad det vill vara. Det pendlar mellan sitt arv och viljan att förnya, mellan den öppna världen och den linjära berättelsen, och lyckas bara delvis förena dem. Men när det kommer det det som verkligen spelar roll - underhållningsvärdet - gör det ett fantastiskt jobb. Tack vare masor av nya leksaker och inte minst änterhaken, blir kampanjen en fröjd att ta sig igenom. Och jag har haft väldigt svårt att slita mig från spelet för att faktiskt sätta mig ner och skriva recensionen. Det säger ändå något.
Testat på Xbox Series X. Försedd med kod av Microsoft. Halo Infinite släpps den 8/12 till
