Recension

Gun är precis som sin titel. Kort, slagkraftigt och vapenspäckat. Det har de flesta beståndsdelar man kan önska sig av ett actionepos förlagt i westernmiljö. Fagra damer, klingande sporrar, skurkar i form av falska präster och generaler försedda med ögonlapp. Hjälten kisar alltid, har skäggstubb, pälsjacka och får Lucky Luke att se ut som en tolvåring på sin första diplomtävling i luftskytte. Premisserna är med andra ord goda för att Gun ska vara det bästa spelet med breda brätten på länge – månne till och med sedan Gun Smokes dagar? (Hjärnbarken anropar Thomas: du är gammal, Thomas. Ingen minns det spelet.)

GTA anno domine 1884

Jag sitter här med seriös skrivkramp. Spelet känns egentligen så självklart att jag knappt vet var jag ska börja. Hade det inte varit för potentiella köpare med låg månadspeng hade det nästan varit meningslöst att beskriva. Nå, är denna 1800-talsskjutare värt sina kulor (hoho)? Både ja och nej faktiskt.

Colton White försörjer sig som pälsjägare tillsammans med sin far i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Lugnet varar inte länge, och innan du hinner säga ”sexton saftigt sönderskjutna skurkar” har manuset rullat igång på allvar. Bortser man från de kärleksfulla klichéer spelet är överfullt av, är manuset riktigt bra. Såväl story som karaktärer håller minst lika bra som vilken b-rulle på vita duken som helst. Uppmärksamma noterar Lance Henriksen, Ron Perlman, Kris Kristofferson, Tom Skerritt och Thomas Jane bland vokalisterna. Det vassa röstskådespelandet ackompanjeras av mysiga mellansekvenser. Allt sammantaget för dig stadigt framåt, inte sällan med ett förnöjt leende på läpparna.

Som så många spelkollegor inspireras utförande och spelstil av Grand Theft Auto. Det här betyder förstås att du mellan de uppdrag som utgör grundstommen, är fri att utforska prärie och städer bäst du vill. I sidouppdragen får du valla boskap, eskortera sköna möer, spränga diverse saker eller bara fånga bovar. Någon påstod att det rentav var för varierade uppdrag, vilket förstås bara är trams. Gun riskerar redan innan att bli enformigt på flera plan. Att ha saker att välja mellan ger spelaren nödvändigt andrum och är så att säga spelets pudrade polygonnäsa. En uppfräschning helt enkelt. Hursomhelst är lite ströjobb här och där nödvändiga. Utan den ökade erfarenheten du får därigenom blir bossarna närmast omöjliga att besegra. Stöter du på problem, plöj igenom ett par uppdrag så blir det lättare. Inte så dumt. Du tjänar också pengar med vilka du uppgraderar dina vapen. Allt från en enkel sexskjutare till prickskyttegevär och pilbåge som skjuter pilar bestyckade med dynamitgubbar ingår i arsenalen. Tilläggas kan att mycket i Gun är rått – kanske till och med aningen i överkant. Emellertid känns det sällan spekulativt utan motiveras eller förklaras ofta av handlingen. Låt gå för det.

Härlig känsla

Sådär. Då var introduktionen avklarad och handlingen förklarad i stort. Äntligen kan vi komma till spelets innersta kärna - essensen i Gun. Det mesta ser trevligt ut, men du tappar knappast hakan av det visuella. Styrningen, då? Tja, funktionell men knappast en förlängning av din hand om man säger så. Spelandet kan också kännas torftigt, då riktigt djup saknas. Dessa fakta trotsar den i särklass viktigaste faktorn. Känslan. Säga vad man vill om längd och likformighet, men i vissa partier kan man nästan känna doften av bufflarna där de betar gräs alltmedan du sakta skrittar fram. Känslan på just hästen snuddar förresten vid fenomenal.

Skjutande blir det en hel del av förstås. (Jag har cirka tusen ettor och nollors liv på mitt samvete hittills.) Det vanlig sikta och skjut-läget varvas med det slow motion-läge som snarare är regel än undantag nuförtiden. I det senare hoppar du mellan bovarna medelst raska viftanden på din vänstra analoga spak. På så sätt mejar du lätt ner en handfull motståndare i taget i intensiva eldstrider. Musiken är klockren och minner om klassiska spaghettiscener från vita duken. Det fattas bara att man kunnat tugga tuggtobak, snöra fast hästen vid vattentråget utanför saloonen medan man går in och beställer en sexa... förlåt, en tolva whisky. Rent tematiskt är det få saker som felar.

Rekommendationen är att spela ordentligt med sidouppdrag för att på så sätt förlänga din tid som kisande hjälte. En tid som knappast överstiger 10 timmar om du kör rakt på. Ökad svårighetsgrad kan alltså vara att tänka på. Här finns som ni kanske förstår varken multiplayer eller större omspelningsvärde. Något fixande här och där och Neversofts karga alster hade lyft till fantastiska höjder. Nu blir det ändå ett drygt godkänt betyg. En viktig parentes att nämna här, är att estetik, spellägen och handling ofta analyseras och dryftas. Visst är det av intresse, men det viktigaste är ju att det är kul att spela. Det är Gun.