Trots att jag själv klockat ett otal timmar spelandes Texas Hold'em, både i goda vänners lag runt ett köksbord och online mot främlingar, är jag tveksam till konceptet i World Series of Poker: Tournament of Champions. Mycket av den nerv och tjusning som finns i poker ligger i att det står pengar på spel, hur små belopp det än må vara. Hur kul kan det då vara att bara spela "på låtsas"? Inte alltför roligt visar det sig.

Huvudattraktionen för de som vill spela ensamma ligger i karriärläget som traditionsenligt startar med att du får skräddarsy din karaktär. Det finns en hel del utseenden och attiraljer att välja mellan, men det är möjligheten att använda ditt eget ansikte som gör det extra kul. Har du en Xbox Live Vision-kamera behöver du bara ta ett foto på dig själv i profil samt ett rakt framifrån och vips så genererar spelet ett färdigmodellerat ansikte.

All-In

- lite för användbart

Själva karriären tar sedan sin början i en väns garage där ingen mindre än Chris 'Jesus' Ferguson agerar dealer. Varför han gör detta klargörs aldrig riktigt, men uppenbarligen har han förlorat ett vad och han har kommit till ert parti för att hitta en talang som han ska guida till World Series of Poker: Tournament of Champions i Las Vegas. Hur det än går i detta första parti så tar pokerproffset dig under sina vingar och jakten på rankingpoäng och pengar kan äntligen börja.

För att nå ditt slutgiltiga mål måste du nämligen förtjäna din plats genom att placera dig bland de främsta i en rad mindre turneringar och det är här som spelet börjar gå åt fel håll. Poker kan som sagt vara ett väldigt spännande spel, men då inget står på spel är det mest bara frustrerande. Trots allt bygger det till stor del på tur, eller snarare att utnyttja de gånger du har tur med korten samt minska den påverkan otur har på din hög med pokermarker. Detta gör att det inte är helt ovanligt att man börjar gå all-in lite för mycket. Har man tur så har man och du förlorar bara tid om du skulle ha otur. Åker du ur en turnering kan du nämligen bara försöka igen.

Själv satte jag allt sin spets i en turnering och alternerade mellan att lägga mig direkt eller gå all-in. En taktik som inte rekommenderas i någon pokerbok och som hade straffar sig i "riktig" poker, men här gick det riktigt bra och jag lyckades snabbt ta mig igenom en turnering och sluta på andra plats. Tyvärr tycks det inte heller som om pokerproffsen påverkar dina framgångar alltför mycket. Det spelar ingen roll om du har en nybörjare eller Joe Hachem vid bordet, de spelar ändå i stort sett likadant, vilket förtar en hel del från upplevelsen.

Next-gen?

- inte ens nära

Nej den enda gång som Tournament of Champions bjuder på något som ens går att likna vid en verklig pokerupplevelse är när du spelar det via Xbox Live. Xbox 360-versionen stödjer upp till nio spelare och det finns en rad olika pokervarianter att välja mellan. Ett stort plus är att du kan använda din egen karaktär, med ditt ansikte påklistrat, online, vilket gör det hela en smula mer personligt. Tyvärr går det dock inte att komma ifrån att mycket av spänningsmomentet, som enligt mig är den viktigaste aspekten i poker, är som bortblåst då det enda du spelar om är äran. Vill du därför uppleva poker i ditt TV- eller datorrum är vanlig onlinepoker ett helt klart bättre alternativ.

Något förvånande är det dock inte enspelar- eller flerspelarupplevelsen som är spelets svagaste punkt. Själva pokerspelandet är trots allt gediget och faller till stor del på att konceptet med poker utan pengar sliter bort mycket av det som gör poker till poker. Nej det som verkligen är en besvikelse är spelets grafik och ljud. Jag skulle kunna använda en rad värre negativa adjektiv än tråkigt och oinspirerat, men för stunden nöjer jag mig med dem.

Utvecklarna på Left Field tycks tro att det räcker med snyggare texturer än spelets PS2- och Xbox-versioner för att det ska bli snyggt, men Xbox 360 har trots allt varit ute i ett år och kraven har ökat rejält. Även ljudet är förvånansvärt platt och livlöst. Visst finns det kommentatorer, men Lon McEarchen och Norman Chad får Peter Brackley och Trevor Brooking från Pro Evolution Soccer att framstå som genier. Även proffsen har fått låna ut sina röster och gör det på ett gediget sätt, men det räcker knappast för att ge spelets ljud godkänt.

Tyvärr besannade World Series of Poker: Tournament of Champions mina onda föraningar. Poker gör sig helt enkelt inte bra som TV- eller datorspel. Det förlorar så pass mycket då pokerspelets främsta spänningselement, pengarna, skalas bort att inget hade kunnat rädda det. Att sedan Tournament of Champions är en svag produkt i de flesta övriga avseenden hjälper självklart inte. Visserligen är det kul att kunna använda sitt eget ansikte i spelet, men det är knappast något som kan rädda det från ett underkänt betyg.