För att förstå det här spelet måste man först förstå vilket slags monster vi rattar. Det är tänkt att från luften ge understöd genom att slå ut stridsfordon och andra bepansrade saker samtidigt som det är avsett att kunna försvara sig själv mot andra stridsjaktplan. Dess manöverduglighet är i toppklass och faktum är att det finns historier kring hur piloter lyckats återvända hem från uppdrag i någorlunda kontrollerad färd med en halv vinge, en bakvinge samt ett roder borta. Patronerna med dess pansarbrytande 30 mm-kulor är lite längre än ett mjölkpaket och piloter säger att det "hugger" obehagligt i flygplanet när de avfyras. Konstruktionen för automatkanonen är större en VW-bubbla och rodren är alla av gigantiska format i sammanhanget. Nu har jag inte nämnt något av det som går att fästa under vingarna men jag tror ni förstår vad ni har att göra med.

I spelet hittas 16 uppdrag, varav fyra är träningsuppdrag. När du tagit dig igenom de frivilliga träningsuppdragen befinner du dig i Guantanamo-viken, Grisbukten. Det finns ingen story att hålla sig till och inte heller något som i övrigt binder ihop uppdragen, om du vill kan du lira det sista först. Svårighetsgraden varierar mellan dem och det faktum att du kan lira uppdrag på olika sätt gör att man inte tröttnar på spelet. AI-delen fungerar fint så länge det är hett men på vägen till och från uppdragen flyger rotekamraterna efter waypoints, vilket du också tänkts göra men absolut inte måste.

"Det skulle lätt överleva idag

på dess fysik och simulation"

Grafiken är ett intressant kapitel, med tanke på att spelet fyllt tio år. Det här med texturer är sparsamt använt och om du kommer för nära ser tanksen ut som en Volvo 740 med pipa på. Man måste inte ha mycket fantasi för att förstå vad saker ska föreställa men så klart är saker fyrkantiga. Väldigt fyrkantiga. Fast den tio år omoderna grafiken vägs upp av en fysikmotor som håller än idag. I simulatorer vill jag ha en speciell spelkänsla som närmast kan beskrivas som att fordonen direkt ska göra som jag säger samtidigt som man ska känna hur fordonskroppens sekundära effekter påverkar rattandet. De spel som har denna underbara fysik kan jag räkna på en hand, speciellt flygsimulatorer. För tio år sedan var så klart grafiken mer än okej men spelet skulle lätt överleva idag tack vare dess fysik och höga simulationsnivå. Extra creds till den genialt enkla lösningen för att se sig om, det hade jag önskat se mer utav i nya spel. Man ser sig enkelt om med piltangenterna och byter mellan olika kameror med siffertangenterna. Ser man sig om i cockpiten ser man hur huvudet vrids och har man villat bort sig har man alltid framåtvyn på tangent 1 och instrumenten på 2.

Cockpiten är interaktiv, väldetaljerad och enkel att förstå. Nåja, viss vana av flygplanscockpitar måste du givetvis ha men komma-igång-tiden är inte så värst lång om du har lite vana. Den hade varit kortare om manualen varit längre än sina 18 sidor. CD:n som spelet leveras på utnyttjas inte heller för att leverera en längre manual, trots att mediet bara utnyttjas till 337 MB. Spelet tar förresten bara upp 28 MB på hårddisken och kräver minst DirectX 2. Jag var lite orolig om jag skulle få igång det på Win XP eftersom det är gjort för Win 95 men det gick bra, likaså att patcha till version 1.2. Ett problem finns med inverterade höjdroder men det fixades lätt med en tredjepersonsskriven .reg-fil.

A-10 Cuba! kan flygas med både tangentbord och mus men att använda joystick rekommenderas starkt. Ingen avancerad sak behövs men har du gas och twist-funktion är det ett plus. När du väl kommit upp i luften är det en glädje att rolla runt flygplanet och leka sig fram för att sedan ta sig an fienden. Gillar du att flyga på din dator kommer du älska detta lir.

Testdator