Få spel som jag har kört i mitt förhållandevis korta liv har påverkat mig så mycket som Sid Meier's Civilization II. Trots att jag, när det begav sig, endast var en oskyldig pojke på tio vårar påverkade detta spel mig enormt. Mitt engelska ordförråd var inte särskilt stort och min kunskap om politiska och ekonomiska mekanismer inte mer imponerande än vetskapen att mina föräldrar fick barnbidraget. Det låter kanske konstigt att jag lärt mig så mycket av ett spel, men faktum är att jag satt mer framför detta spel än skolböckerna under 90-talets mitt.

Nostalgi

Har du någonsin varit närvarande när dina föräldrar hört en Creedance-låt på radio och genast lagt på ett lite fånigt drömmande, nostalgisk leende? Ja, då vet du hur jag såg ut när jag, efter febrilt letande, till slut fann mitt tio år gamla exemplar av Civilization II. Jag kan i alla fall tänka mig hur jag såg ut när jag fann det; drömmande, nostalgisk och faktiskt lite förbryllad över det faktum att jag inte sålt det på någon loppmarknad eller lånat ut det till någon avlägsen kompis. Men, Civilization II var ju världens bästa spel, och varför slänga bort flera år av lycka? Se denna recension som ett utforskande i mitt spelförflutna för att finna svar på vad det är som egentligen gör Civilization II.

Kunskap är makt

Ja, vad var det då som gjorde Civilization II till ett så underbart spel? Var det att man lärde sig så mycket om politik och ekonomi? Nej, knappast, det var ingenting jag reflekterade över som tioåring. (Jag tackar nog Sid Meier oftare idag, än på den tiden jag spelade, för den kunskap jag fått ut av spelet.) Det var nog snarare en mängd olika aspekter i Meiers mästerverk som fick mig att utveckla en tidig form av sömnbrist.

Jag förutsätter att ni känner till Civilization-serien och på ett ungefär vet vad den går ut på. Ni övriga, som uppenbarligen måste ha sovit de senaste tio åren, ska jag försöka väcka. Dominans var ordet som gällde i Civilization II, och år 1996 innebar detta en militär och territoriell sådan (det vill säga: inte kulturell eller diplomatisk, som anlände i Civilization III).

För att nå global dominans krävdes det pengar, resurser, kunskap och bokstavligt talat underverk. Dessa komponenter gjorde att man kunde producera kavalleri, marines eller pansarvagnar som naturligtvis användes till att antingen försvara ditt territorium eller anfalla andras. Lägg ihop ett och två och du har formeln för dominans.

Det "unika" konceptet

Att utveckla teknologier, bygga byggnader och arméer samt att kriga är visserligen inget ovanligt koncept när det gäller strategispel. Det som tilltalade mig med Civilization II kan nog istället ha varit det lugna tempot som möjliggjorde och motiverade ett större djup än de strategispel jag testat innan.

Ett turordningsbaserat spel i Civilization II:s storleksordning innebar att man hellre satsade långsiktigt och brett än kortsiktigt och snävt, och det gillar jag. Kanske har jag kommit in på rätt spår för att nå sanningen med stort S. Som sagt, det är inte detta som gjorde Civilization II unikt, utan det var egentligen allt det övriga. Första spelet i serien må vara den titel som egentligen var banbrytande, men faktum är att jag aldrig testade det. Ändå, det unika med serien är dess episka omfång.

Veni, vidi, vici? Alea iacta est!

Jag måste tyvärr erkänna att det känns rätt svårt att förklara vad som är så speciellt med detta; det är väl trots allt en ganska vanlig approach i ett strategispel?

Jag antar att det är just det episka som tilltalade mig då och som gjort så sedan dess. Jag är en stor fan av spel som är rejält genomarbetade och anpassade för att kunna spelas många timmar om dygnet i en lång tid framöver, utan att upprepa sig självt allt för ofta. Jag tror slutligen att jag kan konstatera att det är dessa anledningar som gör att jag fortfarande älskar Civilization II. Jag råder er som har spelet liggandes hemma att plocka upp det och starta installationen. Skillnaden mellan Civ II och Civ IV är trots allt inte enorm, men som bonus i det förra får man den där underbara känslan av nostalgi.