Jag tillhör förmodligen den kategori som Mad Doc haft i åtanke när de utvecklat Star Trek: Legacy. Jag gillar och vet tillräckligt mycket om Star Trek för att jag ska uppskatta blotta tanken på att få träda in i rollen som seriens fem kaptener och ratta deras lika berömda skepp. Jag är dock inte någon trekker, eller Trekkie, och har således inte den närmast sjukliga instinkten att anmärka på de minsta felsteg.

Alla är här

- Archer, Kirk, Picard, Sisko och Janeway

Den första kaptenen du får stifta bekantskap med i Star Trek: Legacy är Archer som tar federationens första stapplande steg i sin NX-01 och sedan fortsätter äventyret i kronologisk ordning med kapten Kirk, Picard, Sisko och Janeway. Allt hoppande mellan karaktärer och olika tidsperioder skulle lätt kunna bli förvirrande och bidra till en väldigt osammanhängande handling. Mad Doc har uppenbarligen varit medvetna om det här problemet och vävt in spelet i en handling vars kvalitet kan avgöras med ett enkelt test - vad tänker du på om jag skriver Borg? Tänker ni på den svenska tennishjälten eller den medeltida byggnaden av sten så är risken relativt stor att ni inte kommer uppskatta handlingen i Star Trek: Legacy. Om ni däremot genast började tänka på rymdens überskurkar som färdas i stora kuber och lever i ett stort kollektiv kommer ni med all säkerhet uppskatta Star Trek: Legacys kampanj. Den fokuserar nämligen på borgerna och deras uppkomst som blir kartlagd i takt med att spelets fem kaptener stöter på dem.

Rymdstriderna är däremot något som även den oinvigde bör kunna uppskatta. De av er som hoppas på strider likt dem i Tie Fighter och X-Wing bör dock tänka om snabbt. Det är trots allt Star Trek vilket innebär massiva skepp, långsammare action och taktiskt finess snarare än snabba reflexer. Glädjande nog fungerar kontrollsystemet riktigt bra, vilket är en av de främsta skillnaderna mot den PC-version vi också recenserat. Nu kan jag inte påstå att kontrollen är intuitiv eller enkel, om jag inte vill ljuga er rätt i ansiktet förstås, men efter ett par uppdrag hade jag inga som helst problem att styra min flotta mot mina intet ont anande fiender och sänka dem en efter en.

Rymdstrider i Star Trek-anda

- lugna, taktiska och underhållande

Nu ska du dock inte tro att det går att slänga sig in i stridens hetta utan någon som helst eftertanke då det finns en hel del att förlora på ett dumt beslut. Dels måste du ersätta de skepp som förloras under ett uppdrag, vilket inte är gratis, men framför allt förlorar du en hel del dyrbar tid. Mad Doc har nämligen valt att inte göra det möjligt att spara mitt i ett uppdrag och har du då oturen, eller oskickligheten, att dö får du helt enkelt börja om, något som kan svida då vissa uppdrag tar uppemot en timme att spela igenom. Hårt, rättvist och kul tycker jag personligen, men i tider som dessa, då spel ska vara så lätta som möjligt, är det förmodligen en rätt ovanlig och okonventionell åsikt.

Utöver kampanjen finns det även "skirmish"- och online-lägen i vilka upp till fyra olika lag kan drabba samman i massiva rymdslag. Här får du chansen att spela i "fel" lag, vilket är något som många säkerligen uppskattar. Precis som i kampanjläget sammanställer du din flotta genom att köpa de skepp som passar dig. Det är alltså fullt möjligt att återskapa kända slag från någon av de många filmerna, eller TV-avsnitten, om ditt Star Trek-intresse ligger på den nivån. Totalt sett bjuder ger både online- och skirmish-lägena spelet en något längre livslängd, men det är inget som gör spelet värt att köpa på egen hand. Det hela känns helt enkelt för torftigt, speciellt då potentialen finns där för att göra något betydligt mer ambitiöst och storskaligt.

Visuellt är Star Trek: Legacy en riktig berg-och-dalbana. Både rymden, med dess himlakroppar, och rymdskeppen håller en genomgående hög kvalitet som kan tillfredsställa den mest kritiska Star Trek-fantasten. Även effekterna från skeppens fasrar och torpeder ser bra ut vilket gör att rymdstriderna kan vara något av en fröjd att beskåda.

Tyvärr förstörs intrycket totalt av det närmast skamlöst dåliga sättet som skepp bryts sönder på. Det finns visserligen inte mycket att anmärka på när det gäller de mindre skeppen, men i takt med att de blir större växer även problemen och när de gigantiska Borg-kuberna gör sin entré rekommenderar jag att du blundar när en av dem sprängs i bitar. Samma besvikelse, om än inte i lika stor utsträckning, orsakas av den totala bristen på kollisioner. Det är som om skeppen har samma magnetiska laddning och trycker ifrån varandra då de kommer nära. Visserligen kan du aktivera skeppens självförstörelsesekvens om du så önskar, men det förtar lite av känslan när du inte kan göra rena kamikaze-attacker med skepp som ligger alltför risigt till.

Bra men ändå en besvikelse

- det kunde ju varit så mycket bättre

Ensemblen av röstskådespelare är något i hästväg, åtminstone på pappret. Samtliga kaptener från de fem TV-serierna har nämligen lånat ut sina röster, men tyvärr tycks de ha gjort det utan någon större entusiasm. Till och med William Shatner misslyckas med att leverera den inlevelse och charm som normalt infinner när han gestaltar Kirk. Trots detta kan jag inte med gott samvete påstå att det är dåligt röstskådespeleri i Star Trek: Legacy. Visst, besvikelsen finns där och gnager, men jämfört med andra spel håller det likväl hög klass, vilket förmodligen säger en hel del om den löjligt låga klass som majoriteten av titlar håller. Övrigt ljud är av typiskt Star Trek-snitt vilket innebär inte alltför pompös men välgjord orkestermusik och ljudeffekter som varken är bra eller anus utan bara är.

På det stora hela är Star Trek: Legacy ett välgjort spel. Det har en välgjord kampanj och flera andra spellägen som förlänger speltiden. Det har, bortsett från några stora plumpar i protokollet, fin grafik och en ljudbild som ligger något över normen. Trots detta är jag mig besviken. Det har ju alla de byggstenar som krävs för att göra det "ultimata" Star Trek-spelet, men ändå verkar det som att Mad Doc tappade farten halvvägs till det där mästerverket som fansen suktar efter.