För er som inte har koll på vad Final Fantasy är (jag var själv en ofrälst innan detta speltest) kommer här en snabb recap: Final Fantasy är världens största rollspelsserie, med ett närmast oräkneligt antal delar släppta (det finns alltså fler än tolv spel). Det första spelet i serien släpptes 1987 (till NES) och titeln kom sig delvis av att skaparen, Hironobu Sakaguchi, trodde att det skulle bli hans sista spel. Så blev det dock inte, Final Fantasy blev en stor succé i Japan, och sedan dess har det rullat på. Spelen har dock oftast inte haft med varandra att göra, förutom att de är i samma genre. Det som binder dem samman är istället själva konceptet, där storyn är snudd på gigantisk och samtidigt (av förklarliga skäl) relativt linjär. Ett ganska styrt rollspel, alltså.

Sådant är också Final Fantasy XII. Så om man hoppas på ett rollspel där man kan göra precis vad man vill, bör man inte ens fundera på detta spel. Storyn utspelar sig i världen Ivalice (som trogna FF-fantaster känner till från bland annat Final Fantasy Tactics) och till en början i landet Dalmasca. Dalmasca blir ockuperat av Arcadia, och samtidigt dör i stort sett hela kungaätten i en dramatisk twist. Samtidigt blir en av Dalmascas soldater (Reks) dödad av en förrädare (Basch). Två år senare börjar själva storyn i en av Dalmascas ockuperade städer - Rabanastre. Man får spela som Vaan - Reks två år yngre bror. Vaan är en småtjuv vars högsta önskan är att någon gång bli en "Sky pirate", eller himmelspirat om man hellre vill det. Han är sockersöt, har en blond version av Brolle Jr:s lugg och ett Rebellious Heart (vilket, av en slump, är titeln på Brolle Jr:s första album).

Spelet måste upplevas

-Ivalice kommer att bli ditt andra hem

Mer än så tänker jag inte avslöja. Det vore för elakt. För det här är ett spel som måste upplevas. Extremt snygga filmsekvenser, en djup story och...ja det mesta som man kan kräva av ett RPG egentligen. Man engagerar sig djupt i både storyn och personerna i den, och hela Star Wars/Sagan om Ringen-hybridvärlden Ivalice känns numera som mitt andra hem.

Det helt nya stridssystemet med gambitar är extremt genomtänkt. Strider som hade tagit år och dar med det gamla, simpla stridssystemet, kan nu enklare styras med hjälp av kommandon, som man ställer in per spelare innan striderna inleds. Man säger helt enkelt åt figurerna hur de ska agera i olika situationer, och varje figur får ett eget sätt att genomföra strider på. Utan dessa gambitar skulle dock det nya, fria stridssystemet (striderna är live inne i spelet istället för att öppnas som en ny del) inte fungera särskilt bra, åtminstone inte när man har fler spelare än en i sitt följe.

Stridssystemet är grymt

-och vem kan slåss med spjut utan att lära sig först?

Bra är även licenserna som man måste tjäna ihop för att komma någon vart. Ju mer man dödar, desto mer licenser kan man köpa sig, och desto mer kan man döda. Ja, det finns licenser till det mesta egentligen, från att hantera magi till att kunna slåss med ett spjut. Det är logiskt att man inte bara kan svinga ett jättesvärd så fort man hittar ett, man kan inte ens hålla i det utan att först tjäna ihop en licens. Ett smart sätt att blanda in rollspelskänslan ytterligare, i ett spel som blivit mer action än sina föregångare.

Som vanligt i Final Fantasy-spelen får man lära känna hundratals olika raser och djur, alla med sina olika personligheter. Små dansande kaktusar, elaka grisar och färgglada vargar – det är en del av vardagen i Ivalice. Där finns magi, kärlek och stolthet. Prinsar, prinsessor och charmiga fattiglappar. Och allt detta blir till en enda stor gryta av små, fina detaljer som bildar ett nästintill perfekt rollspel. Final Fantasy XII var, utan tvekan, värt all väntan.