Missförstå mig rätt. Jag vill verkligen tycka om Superman Returns: The Videogame. Som obotlig serietidningsvirtuos är jag beredd att ta Kryptons sista son i försvar så fort någon ifrågasätter hans litterära och kulturella värde. Men även om jag är beredd att gå i strid för världens första superhjälte så förändrar det inte min uppfattning om det senaste i raden av Superman-spel. Superman Returns är bland det absolut sämsta i spelväg som nått mina recensionsfingrar. Uppenbarligen har Electronic Arts inte velat dra lärdom av andras misstag.

Linjär design

... och ändlösa horder med fiender

I motsats till vad titeln antyder har Superman Returns ingenting att göra med filmen som bär samma namn. Med enstaka förrenderade videoklipp som enda undantag saknar spelet helt kopplingar till fjolårets biofilm. Electronic Arts berättar istället en helt orelaterad - och lövtunn - historia om hur den fiktiva miljonstaden Metropolis attackeras av en ändlös mängd grupper av laserskjutande robotar och eldsprutande drakar. Vinner Superman en strid får man erfarenhetspoäng. Efter ett visst antal poäng låses nytt spelinnehåll upp och ytterligare fem procentenheter läggs på den mätare som avslöjar hur mycket av eländet man lagt bakom sig.

Nu och då avbryts de helt slumpmässigt utplacerade monsterstriderna av en dust mot någon superskurk. Med Bizarro - Supermans trögtänkte och destruktive klon - som färgstarkt undantag är persongalleriet en blek skara bovar (och nej - du som förväntat dig en svulstig slutstrid med den självklare antagonisten Lex Luthor kan sluta hoppas; han är inte 3D-modellerad och syns frånsett i filmsekvenserna inte alls i spelet). Bossfajter tenderar att bli lika slentrianmässiga och frustrerande som spelet i övrigt. Genomgående är de totalt oinspirerande och dessutom en veritabel förevisning i spelets skrattretande dåliga röstskådespelari. När Superman med skådespelaren Brandon Rouths hjälp levererar moralkakor jämte värmesyn och supersmockor tangerar kvalitén gränsen till det parodiska.

Superman Returns är i allt annat en lika fadd produkt. Visst - storleken imponerar. Det virtuella stadslandskapet sägs bestå av runt 9000 hus. Kruxet är att man inte tillvaratar de miljöer man byggt upp. Med Crackdown i färskt minne är den så kallade sandlådetanken nära förestående - "gör vad du vill, när du vill". Sanningen är dock en helt annan. Spelet är inget annat än ett skolexempel i linjär dramaturgi där robotfajter och bossbataljer rullas ut på givet kommando. Den som hoppats på att få rädda folk ur brinnande hus, stoppa skenande tåg, fånga störtande flygplan, besöka tidningen Daily Planets redaktion och Supermans hemstad Smallville får tänka om.

Hur Superman Returns kunnat passera Electronic Arts kvalitetskontroll begriper jag inte. Speldynamiken - bokstavligt talat hundratals strider som i allt väsentligt är identiska med varandra - skulle ha betraktats som föråldrad redan för tio år sedan. Kamerasystemet är under all kritik - föremål som hamnar mellan Superman och det tänkta objektivet blir inte (som annars brukligt) genomskinliga utan förhindrar i sin solida form en överblick av vad som egentligen händer på skärmen. De lågupplösta texturer som de grova polygonerna är klädda i vittnar om ett tydligt släktskap med Playstation 2-utgåvan. Spelet saknar helt en slutsekvens och bryr sig inte heller om att belöna den arma stackare som tagit sig genom smörjan med så kallade achievement points. Att Superman Returns vid ett tillfälle dessutom lyckats krascha min 360 - inklusive guideknappen på handkontrollen - är en prestation jag inte ens trodde var tekniskt möjlig.

Pinsamt dåligt

- en snyting i godtrogna spelares ansikte

Ursprungligen var spelet tänkt att lanseras i anslutning till premiären av biofilmen redan i somras. Hur man kunnat göra ett så generande dåligt spel efter ett halvårs försening är obegripligt. Kanske finns en del av förklaringen i spelets story - eller rättare sagt, i hur spelet totalt förbigår Bryan Singers filmmanus. Att bygga upp ett digitalt Metropolis och fylla det med några hundra stridstillfällen är naturligtvis inget annat än en förevändning att få använda varumärket Superman och den filmlicens man köpt. Och nej - det är absolut inget fel att tjäna pengar på en god idé. Tvärtom applåderar jag alla kommersiella initiativ som leder till bra underhållning. Problemet är att man måste kunna leverera om man är beredd att avkräva folk på pengar.

Superman Returns är tveklöst ett av de mer obestridbara bottennapp som branschen lyckats frambringa det senaste året. Spelet visar inte bara Electronic Arts huvudlösa nonchalans för DC Comics främste superhjälte utan också för alla konsumenter som på förhand givit det sitt förtroende. I biofilmen frågar sig journalisten Lois Lane om världen verkligen behöver Superman. Själv funderar jag - givetvis i retoriska ordalag - om världen verkligen behöver Superman Returns: The Videogame. Svaret på frågan torde vara givet. Förbannelsen Superman har aldrig varit så uppenbar som den är idag.

Fotnot: Superman Returns: The Videogame är släppt i butik. En demoversion finns att hämta från Xbox Live.