Vissa säger att rälspangare baserade på andra världskriget är ett uttjatat koncept, och visst känns det som vi har gjort den här resan tidigare. Överlevnad i Holland, gatustrider på Sicilien och brosprängande i Frankrike. Jag har gjort det förr men ändå krävs det bara några svartvita arkivbilder och en berättarröst för att få mig i stämning igen.

Ett steg tillbaka

- och ett par ryck i sidled

Tidigare har varje ny del i Medal of Honor-serien (eller Call of Duty) inneburit något bättre grafik och teknik men Wiis begränsade hårdvarukraft gör att Vanguard tar ett steg tillbaka i den bemärkelsen. Det är istället kontrollen som skiljer spelet från tidigare titlar och jag, en van mus- och tangentbordskille, ska försöka pricka nazister med hjälp av en fjärrkontroll. Det går sådär i början. Siktet far åt alla håll och under mina första minuter på en strand i pizza- och pastalandet stryker jag med innan jag ens har fått fi på kornet. Nunchuken är dessutom något av ett multiverktyg: ryck åt höger för att ladda om, uppåt för att hoppa, vänster för en helomvändning och ner för att huka. Resultatet blir många gånger att jag visar röven för axelmaktssoldaterna istället för att ladda om min Thompson-bössa. Efter en timmes spelande minskar antalet röda dödsskärmar per minut men de vänsterhänta kommandona är fortfarande inte min vän.

Vanguard är uppdelat i fyra kampanjer, alla baserade på historiska slag där amerikanska fallskärmstrupper deltog. Det startar i Sicilien med Husky-kampanjen och efter att ha visat Italien att de valt fel sida bär det vidare till Frankrike och Normandie. Där ska som bekant ett antal broar sprängas för att förhindra tyska förstärkningar till stränderna där allierade trupper landstiger på bred front. Därefter väntar Market Garden, den takiska blundern i Holland. Spelet avslutas med Varsity-kampanjen, där trupper från England, Nordamerika och Kanada gör ett samlat anfall mot Tyskland.

Historien upprepar sig

- lika tröttande som i skolbänken

Med ett par undantag består banorna av för genren klassiska element: ta dig genom en korridor av fiender, rensa ut ett hus, försvara detsamma och spräng ett par pansarvagnar. Bristen på originalitet betyder dock inte att en del moment skapar spänning. Speciellt när dina kamrater som vanligt är oförmögna att döda fienden förutom vid lyckosamma granatträffar. Banorna i flerspelarläget, som stödjer pangande för upp till fyra spelare via delad skärm, har inte heller fått mycket kärlek. Enkla sammanfattar dem med ett ord.

Eftersom Nintendo Wiis hårdvarukraft är undermålig med dagens mått mätt och onlinestödet ett skämt kretsar allt i slutändan kring hur du upplever styrningen. En för stor tilltro till att rörelser med kontrollen automatiskt producerar lyckoframkallande endorfiner är livsfarlig. Likaså ett dåligt genomförande av styrschemat, speldesignern som valde att låta nunchuckryck sköta ett par viktiga funktioner borde avskedas omedelbart. Kontentan är att Medal of Honor: Vanguard är godkänd underhållning i andravärldskrigsförpackning. Förväntar du dig inga innovationer i spelupplägg och grafik lär du säkert ha ett dussintals trevliga timmar framför dig.