Det hela går ut på att du tar dig an rollen som Overlord och efter ditt bryska uppvaknande kan du bara konstatera att ditt kungadöme har blivit massakrerat av hemska halflings. Utöver det ser du hur samhällets invånare duckar av fasa; inte för dig men väl för alla hemska makter som attackerat landet. Saker måste ställas tillrätta och det är därför dags för dig att ge dig ut och bygga upp ditt kungadöme igen. Fast varför göra det själv när det finns en mängd villiga gremlinsliknande minions som villigt offrar sitt liv för dig?

Fula festare fnissar för fullt

Du börjar med bruna minions men under spelets gång lär du dig att frammana flera olika typer: de bruna för närstrid, de röda för att kontrollera eld, de gröna för att kontrollera gift och de blåa för att ta dig genom vatten. Dina minions är väldigt smarta, stannar när det kommer hinder i vägen och hittar de någonting så plockar de upp det och ger det till sin älskade herre.

   

Att styra minions är inte alltid så lätt. Du kontrollerar dem antingen genom att svepa musen över mattan eller så pekar du på ett objekt eller en fiende och skickar ut dem en och en. Eftersom du har olika typer av minions för olika uppdrag så måste du välja respektive grupp innan du gör något annat. Faktum är att styrningen är det krångligaste i spelet och har man inte, ehum... "musvana" kan det förmodligen ta ett tag att lära sig.

Tack och lov väger charmen, grafiken, ljudet och känslan upp alla små brister. För även om det finns brister så är de faktiskt ganska obetydliga på det stora hela. Spelet har oerhört vackra miljöer och superbt ljud, både musik och tal, och det har en charm som kan få den mest hårdföra spelare att smälta.

För lite ondska fäller Overlord

Förutom att skicka dina minions att döda och förstöra, kan du använda dem för att bära dina "quest items" till anvisad plats. För undertecknad, som gladeligen offrade bybor i Black & White, saknas ondskan. Tyvärr faller Overlord lite på detta, att inte kunna bli så ond som önskat. Visst, byborna blir lite arga när jag på måfå tar livet av dem, men det händer inget allvarligt när jag gör något elakt, och utan några allvarliga konsekvenser av ondskan så är den inte lika rolig som den kunde ha varit.

   

Därmed inte sagt att Overlord är tråkigt på något sätt. Det finns en anledning till att det var slut i nästan alla stans spelbutiker redan första veckan. Att springa omkring med sin mjödtokiga minionsarmé och förstöra saker är oförskämt roligt! Du kommer bli fruktansvärt fäst vid de små gynnarna och du kommer att förälska dig i de grafiskt fantastiska miljöerna, dina fiender och hela Overlord-världen.

Multiplayer är tyvärr en besvikelse med få och ostimulerande banor. Knappt värt att nämna och definitivt ingenting som man köper spelet för.

Visst, Overlord i singelplayer är väldigt linjärt och kontrollen är lite svårflörtad till en början, men faktum är att Overlord är ett alldeles lysande försök att kombinera genrerna rollspel och realtidsstrategi. Så lysande att Triumphs nybörjarmisstag faktiskt inte spelar någon större roll, inte ens bristen på kreativt multiplayer. Overlord räcker inte hela vägen på betygsskalan... men är ett fantastiskt roligt, charmigt och givet spel i varje rollspelsnörds spelhylla.