Det tog fem sekunder innan jag tappade hakan. Spelet saknar granater! En svårsmält sanning för mig som älskade föregångaren Team Fortress Classic och om du var med då så vet du vad jag menar. Men Team Fortress 2 är trots mitt första intryck ett skolexempel på hur man tar något gammalt och bra och gör det till något nytt som är många gånger bättre. Valves samlade ansträngningar märks redan från laddningsskärmen.

Det är de små sakerna som gör det. När du för jag vet inte vilken gång i rad blir dödad av samme fiende och denne av spelet utnämns till din nemesis lovar jag dig att du blir duktigt revanschsugen. Och jag vet inte vad du är gjord av för skrot och korn om du inte blir alldeles nöjd i hela kroppen när du ett par minuter senare lyckas utmäta din hämnd, ackompanjerad av en uppmuntrande fanfar.

   

Den grafiska stilen lockar förstås till lättsmält underhållning. Insteget är lågt och spelkänslan är intensiv. Dödlägena hålls till ett minimum, fegspelet likaså och inför varje bana visas en introduktionsfilm för den som inte prövat banan tidigare. Klassvalet är busenkelt, gränssnittet en studie i stilrenhet och ljudeffekterna en pedagogisk önskedröm. Det här känns bra. Riktigt bra. Men utan granater.

Vinden kan vända fort

- Attack och försvar i en salig blandning

Spellägena är de klassiska capture the flag och control points, men med en välbehövlig Valve-twist. När andra spelskapare hade givit spelarna en stor bana med många checkpoints delar Valve upp den i ett flertal delar. Om ditt lag i ena rundan förlorar båda kontrollpunkterna kommer ni i nästa runda tvingas försvara er återstående kontroll.

   

Spelarklasserna är nio till antalet och har renodlats för att särskilja dem från varandra. Tidig diskussion gick inte oväntat varm kring huruvida vissa av klasserna var övermäktiga, men en bra lagbalans övervinner i min erfarenhet det mesta. Klassernas styrka visar sig snarare ligga i hur du själv spelar. Föredrar du rörlighet ska du nog hålla dig borta från heavyn.

Var inte ledsen

- Du får en tröstande mor i lekparken

Inte för att jag någonsin dött i ett multiplayerspel, men om jag hade gjort det skulle jag ha upptäckt att spelet försöker trösta mig med en vink om vad jag gjorde bra medan jag fortfarande var i livet. För dig som är dödlig för det dessutom statistik över vilka klasser du spelat och hur många rundor med varje. Statistiken känns för mig meningslös, men kan säkert utgöra ett välkommet tillskott till den tvekande. Den kompletteras även av webbaserad statistik på Steams communitydelar.

Dagens kodarkaka utdelas till optimerarna hos Valve, som lyckats få det stilrena ögongodiset att flyta även på min hemdator som numera är till åren. Detsamma kan dessvärre inte sägas om Xbox 360-versionen. Slutsatserna jag efter konsolbataljen kunde dra var tvenne: den här typen av skjutspel ska inte spelas på konsol och det känns riktigt trist när ett konsolspel dras med hack i grafikflytet. När den blå knappen på handkontrollen dessutom knutits till ett gestikulerande som tar kontrollen ifrån dig i ett par sekunder märks det att Xbox 360-versionen lider stora brister. Hade det kanske varit bättre om spelet hade haft granater?

En tvåa utan en etta

- Team Fortress 2 är inte en uppföljare

Jag får inga granater. Jag får aldrig tillbaka känslan från Team Fortress Classic. Och jag kan leva med det. Team Fortress 2 är trots namnet inte en fullvärdig uppföljare, utan en ny twist på en spelserie vars defekter blev till kärnvärden. Det kommer säkert uppstå klanspel i Team Fortress 2 och förhoppningsvis kommer Valve att omfamna de initiativ som uppstår.

Så länge som du håller dig borta från Xbox 360-versionen har du många roliga speltimmar framför dig. Underhållningen är lättsam och enkel att tugga i sig. Jag ställer mig dock frågande till om den fortfarande ger utrymme för mer seriöst klanspel. Närmare en femma än så här har jag inte varit på länge. Team Fortress 2 passar alla typer av spelare och är den ultimata ingången även för dig som inte gillat onlineskjutare tidigare.