Recension

Recension
Devil May Cry 4

Devil May Cry 4

Av 2008-02-14 09:21

Genre: Action, Tredjeperson
Testplattform: Xbox 360
Utgivare: Capcom
Utvecklare: Capcom
Releasedatum: 2008-02-08

Den fjärde delen i Capcoms populära Devil May Cry-serie, som tidigare var Playstation-exklusiv, har följt trenden och blivit en multiplattformstitel. Kan det ha förlorat något på det? Vi har testat Xbox 360-versionen och har väldigt svårt att tro det.

Bild 273144
Ända sedan Capcom släppte det första Devil May Cry för knappt sju år sedan har serien haft en trogen skara fans av den lite mer hårdkokta skolan. Den på ytan simplistiska spelmekaniken och svårighetsgraden har dock gjort att den stora massan haft en aning svårare att se storheten. Till Devil May Cry 4, som markerar debuten till den nya generationens plattformar, har det gjorts vissa försökt att ändra på detta men spelets själ är intakt - på både gott och ont.

Lite nytt, mer gammalt

- Precis vad doktorn ville ha

Förändringen som seriens fans lägger märke till först är att det numera inte är Dante som innehar huvudrollen. Han har puttats ner från tronen av den nya och yngre förmågan Nero. Dante-anhängarna behöver dock inte misströsta alltför mycket, deras favorit har nämligen en viktig biroll och du kommer få spela igenom ett antal banor i hans kläder.

Bild 273155
Nero ser vid första anblicken ut att vara stöpt i precis samma mall som föregångaren och om vi dömer efter utseendet är de också det. Under fasaden finns det emellertid en rad skillnader som gör att de båda hjältarna bjuder på skilda spelupplevelser. Mycket av Neros styrka sitter i den demonarm som ger honom möjlighet att bolla med fienderna samtidigt som det uppladdningsbara, och traditionsenligt överdimensionerade, svärdet sliter dem i stycken. Dantes storhet bygger mer på rörlighet och den varierade vapenarsenalen.

Två hjältar

- Lika men ändå olika

Nu ska jag verkligen inte komma här och haussa upp skillnaderna för mycket. Upplägget förändras nämligen inte det minsta. Variationen ligger helt enkelt i att du får chansen att krossa den strida strömmen av fiender på olika sätt, varken mer eller mindre. Det är dock ett klart välkommet inslag som hindrar spelet från att bli alltför enformigt.

Bild 273160
Just enformigheten avhjälps också av ett enkelt men välgjort färdighetssystem. Efter varje bana betygsätts du efter tre kriterier: snabbhet, hur många röda kristalliknande kulor du hittar och finess. Ju bättre betyg du får, desto mer poäng får du att lägga på nya färdigheter som kommer väl till pass. Denna poäng byggs också på även om du spelar om en bana, så det kan alltså vara en god idé att få så bra betyg som möjligt för att på så sätt bygga upp din karaktär. Utöver detta kan du också använda de röda kristallkulorna till att köpa diverse nödvändigheter, som en längre hälsomätare.

Handlingen kommer inte vinna några som helst priser. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det hela börjar med en av många längre filmsekvenser där Nero och Dante gör upp. Den sistnämnda har nämligen mördat ledaren för den kyrka som Nero arbetar för. Dante undkommer dock, vilket markerar starten på inte bara en vild jakt utan även en invasion av demoner. Givetvis är inte allt vad det först ser ut att vara och Nero börjar snart inse att vänner och fiender kan vara svåra att skilja på. Kliché? I allra högsta grad och inte blir det bättre av spelets kärlekshistoria, men det fungerar riktigt bra ändå.

Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
FZ