Tre orakade redaktörer sitter i kontorets spelrum och glömmer att måndag blivit tisdag. Män i 35-årsåldern borde sova vid den här tiden - det är en dag i morgon också! Men skratten ekar och tävlingsinstinkt gifter sig med med den omöjliga partnern samarbetsvilja. En av oss, han som skriver pc-exklusivt och har grannskapets hårdaste dubbelskägg, hittar knappen som får Sackboys underläpp att darra. Hells Angels-skägget fäller med sorglig röst årets träffsäkraste kommentar:

- Nää...

Så stilsäkert är det. LittleBigPlanet får medelålders män att dröja sig kvar på jobbet till långt efter midnatt. Vi faller som furor av ansiktsuttrycket på en pytteliten krabat klädd i digitalt tyg. Här, om inte innan, inser jag att Sackboy är den galjonsfigur som Playstation 3 så väl behöver. Så väl förtjänar.

En hjälte av garn

Viss oklarhet har funnits kring vad LittleBigPlanet egentligen är. Gissningsvis för att pr-människorna lagt för mycket krut på att marknadsföra banbyggarfunktionen och därmed glömt att berätta att det här i grund och botten är ett hederligt gammalt plattformsspel. Ett Super Mario för för den moderna generationens konsoler må låta klyschigt men det beskriver läget rätt bra.

Du utgår från ett rymdskepp byggt av kartong. Framför dig ligger spelvärlden i form av en jordglob med knappa tio områden. Varje område har ett speciellt tema (afrikansk savann, dammig mexikansk landsbygd, storstäder, för att nämna några) och innehåller mellan tre och fem banor, plus ett par bonusbanor som du kommer åt genom att hitta en nyckel. Målet är att springa igenom områdets samtliga banor och spöa en boss i slutet.

Primär charmör är alltså en krabat kallad Sackboy (eller efter ett par enkla ingrepp Sackgirl). Denna figur har till uppgift att springa, hoppa och klänga sig genom en knippe ytterst fantasifulla banor. En mycket kompetent fysikmotor ger i kombination med Sackboys förmåga att greppa vissa material hoppandet nya möjligheter. Och det utnyttjas flitigt - vissa banor bygger på att hugga tag i snurrande hjul, släppa det i rätt ögonblick för att landa på nästa och på så sätt ta sig vidare. Andra kretsar kring att lifta med skateboard, flyga eller åka bil, alltsammans tätt kopplat till fysiken.

Bandesignen är genomgående riktigt bra och ett par vill jag klassa som bland det bästa genren sett. Fantasi och variation formligen sprudlar - giraffer används som hissar, malmvagnar och bufflar tjänstgör som transportmedel, gigantiska maskar hindrar din framfart, raggarbilar är både fordon och studsbrädor - du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.

Hjälp och/eller stjälp

LittleBigPlanet sitter med två tunga trumfkort på handen. Det första är flerspelarläget - upp till fyra personer kan lira samtidigt på samma skärm. Upplägget är lika självklart som genialt: riv eld på en handkontroll och hoppa in. Inga stökiga menyval, bara att tuta och köra närhelst det passar. Det enda minuset här är att kameran ibland har svårt att bestämma sig för vilken person den ska följa. Socialt spelande är i vanlig ordning roligare än att gnida runt solokvist men jag kan inte nog tydligt betona hur fantastiskt det är att hjälpa - och stjälpa - polarna. Det är en salig blandning av kaos, djävulskap, tävlan och samarbete. Jakten på poängbollar och extraprylar är en anabol steroid rakt in i blodomloppet, och det samtidigt som man för det mesta tjänar på att hålla varandra vid liv.

Fysiken är utformad så att säckfolket kan greppa tag i och släpa varandra - upplagt för att försöka peta ner någon i närmsta lavasjö. Men eftersom man kan vifta med armarna - och därmed sänka alltför närgångna säckpojkar - bör man se upp med sina illdåd. Denna detalj tillför inte särskilt mycket rent spelmässigt men det är just detaljerna som gör LittleBigPlanet så sanslöst stilsäkert. Ta bara funktionen att din figur kan visa ett antal ansiktsuttryck - meningslöst, men charmmätaren rusar i taket.

• 1
• 2
• Nästa sida »