Efter ett halvmediokert Wanted: Weapons of Fate och ett ypperligt Bionic Commando står Grin med en titel kvar att leverera och med ett skelett av stål är det inte vilken licens som helst de gett sig på. Lagom till filmen som har premiär den 3 juni släpps Terminator Salvation till en rad plattformar, till och med Iphone. När Christian Bale vägrade att låna ut sin röst till borde vi ha förstått vartåt det barkade.

Rosta i helvetet, robotjävlar

Precis som med många andra filmlicensspel de senaste åren har man valt att lägga storyn utanför det som händer på vita duken, i det här fallet mellan den tredje och nu stundande fjärde filmen. Vi följer vår hjälte på ett till synes dödsdömt uppdrag för att rädda några soldater i knipa. Det blir aldrig mer engagerande eller spännande än så.

Ett skolexempel på misslyckad regi

Låt mig spela för bövelen!

I min recension av Mannen med Järnarmen hyllade jag den briljanta inledningen som verkligen fick mig taggad. Salvation är rena motsatsen, ett stycke sämre regisserad introduktion var det länge sedan jag upplevde. Du springer hundra meter, blir avbruten av en meningslös mellansekvens, skjuter lite robotar och blir avbruten på samma sätt igen. Så håller det på i en kvart och jag undrar hur vi ska komma i stämning med denna styckade spelupplevelse. Att vi under dessa första 15 minuter får uppleva alla spelmoment titeln har att erbjuda är direkt bedrövligt.

De mest representativa bilder från spelet - rinse and repeat

Den mesta tiden spenderar du bakom en rostig bil eller en sliten betongsugga för att sporadiskt hoppa upp och avlossa en salva mot motståndarna som snällt står och väntar på andra sidan. Tänk Gears of War fast utan den intima kontrollen och den råa stämningen, signerade Epic. Det är inte förrän en av soldaterna utbrister "det här är som att skjuta fasaner hemma på ranchen" som jag inser att det egentligen är Duckhunt jag spelar, men istället för den irriterande hunden blir jag förbannad på mina värdelösa kamrater. Ibland måste du nämligen flankera mördarrobotorna och eftersom jag verkar ha en magnet i ändalykten föredrar de att skjuta mot mig. Vad gör mina vapenbröder då? Underhåller sig genom att göra kullebyttor mellan skydden eller bara stirra in i en vägg. Tack, tack som fan.

Massor av ögongodis

Som BonBons klassiska måsskitar, kisseblöjjor och snorbusar - fast på riktigt

Som avbräck från de repetitiva striderna har de slängt in "åka på flaket med kulspruta"-rälsmoment som även de styckas upp av totalt feltajmade scripsekvenser. Att se en bil svänga förbi ett hinder i slowmotion fungerar på film men i ett spel är det som att atombomba upplevelsen. De märkliga designvalen fortsätter att späda på min irritation som napalm på en skogsbrand. Varför kan jag bara hoppa över skydd om det står ett annat framför? Varför förvaltas inte det första mötet med T-600 bättre? Hvorfor er Åke syk? Han savner en spel som icke er kasst.

Terminator Salvation får oss att se rött

Det är ju i alla fall snyggt, önskar jag att jag kunde tillägga, men det är det inte. Texturerna hör hemma på förra generationens konsoler. När jag till exempel når en liten park kan jag inte avgöra om det är höstlöv eller någon som kräkts på de stackars träden. Animationerna är heller inget som räddar Terminator: Salvation: när en karaktär apterar en sprängladdning på en dörr genom att stå en meter därifrån och gnida händerna mot varandra vill jag vända hagelbrakaren mot mig själv. Om det här ska föreställa framtiden kan Skynet gärna få vinna.