Året var 2000 när Majesty rosades som ett unikt strategispel där hjältarna gjorde lite vad de själva kände för. Nu är uppföljaren här och den är en återblick av episka proportioner. Snabbt står det klart att det bjuds på mer av det goda.

En gång för länge sedan...

Har vi hört förut, men med en ny touch

Kampanjen följer en kung, den sista i tronföljden, när han försöker återta landet. Den föregående kungen Leonard funderade dagligen kring sin härstamning där vartenda bragdbetyngd kung var långt mer framstående än honom själv. Han fick den briljanta idén att frambesvärja och därefter förinta en hiskelig demon vilket skulle ge honom hinkvis med ära. Men demonen slaktade honom och alla i hans närhet, varefter du kom in i bilden. En aura av lättuggad humor omger allt du gör och det är inte sällan du skrattar till. Eller suckar, när det ligger på knattedisco-nivå.

Upplägget är fräscht och enkelt. Du bygger en stad, hanterar ekonomin och anlitar hjältar. Dessa styr du inte direkt, utan hoppas på att dina gudomliga (kronor, riksdaler, dollar, dubloner) önskemål ska få dem att göra vad uppdraget kräver. Du placerar ut flaggor – utforska, attackera, försvara, undvik – och utfäster en belöning för att hjältarnas giriga habegär ska slutföra din uppgift. Därefter kan de med nämnda guld köpa ny utrustning, från dig, som leder till att du får tillbaka kapital.

Hjältarna är många och varierade. Olika närstridsnissar, magiker, bågskyttar och präster som alla dras åt en viss sorts uppdrag. Alver och dvärgar, odöda och heliga avskyr varandra och en baktanke går att ana där de olika relationerna ska bygga upp ett sublimt fniss-nät, men humorn skiner inte helt igenom. Efter varje kampanjuppdrag får du möjlighet att befordra en hjälte varefter du på nästa nivå kan anlita denne för en beskedlig summa och du kan ha tre ”sparade” hjältar per uppdrag som behåller sin erfarenhet.

Alla hjältar är dummare än genomsnittet

Dåliga förebilder. Dåliga. Förebilder...

Jag har ibland undrat hur man kan få 0,0 på högskoleprovet. Majesty 2 är helt klart något på spåret då hjältarna är högkalibriga kandidater. Ibland hjälper de till när du blir attackerad, men de har en absurd förkärlek för att ignorera dig och dina andra hjältar (karma tänkte inte 1C på). Vilket på många sätt är meningen, om du inte skapar en grupp av hjältar. Som i sin tur känns poänglöst eftersom jag aldrig märkte någon substantiell skillnad på beteendet.

Uppdragen varierar i utformning, men är ett överflöd av ”Slå ut X för nästa nivå”-uppdrag. Det är inte som andra spel. Man måste verkligen greppa upplägget för att ha ens en chans när det väl gäller, för de senare nivåerna är riktigt utmanande, även om samma taktik kan användas på nästan alla uppdrag.

Premissen bakom flerspelarläget är underbar: att utan direkt kontroll möta upp till tre spelare som kämpar om ära. Servrarna är i nuläget dysfunktionella, så omdömet får vänta. Det tredje och sista spelläget är de enskilda uppdragen som varierar ofantligt i svårighetsgrad och mål.

Grafiskt håller spelet låg profil, men alla former av ljud uppnår en helt annan glöd, med en eloge till föregångaren då vissa ljudinsatser är direkta nyinspelningar av de tidigare. Spelet är osedvanligt charmigt och laddtiderna är korta vilket lätt leder till "Bara ett uppdrag till”-syndromet.

Ett unikt koncept som levererar

Men ibland skulle man vilja att det levererade lite mer.

Det är ett unikt koncept, väl förvaltat och gillar du föregångaren kommer du känna dig som hemma, men mycket kan förbättras med betoning på den artificiella intelligensen. Hjältarna är inte så unika som tanken bakom och uppdragen varierar - men lösningen är densamma.

Paradox och 1C levererar. Det är en fantasieggande upplevelse som följs av gemytlig stämning där du inte riktigt vet vad som händer – men det spelar ingen roll för du har roligt! Högoktanigt speltempo följs upp av skarpa humorinfall med en fjättrande känsla av att du trivs. Inte årets bästa spel, men ett härligt sidohopp i genren som får en att längta efter mer.