Visst, alla som har en DS (eller GBA) har säkert hört om eller spelat antingen Superstar Saga eller Partners in Time. Två fantastiska spel i början på en - förmodligen - mycket lång och framgångsrik spelserie. Det förstnämnda spelades på GBA och var en spinoff på vanliga Mario-spel (där Super Mario RPG egentligen var först). Alla de vanliga elementen hos ett RPG fanns med: omgångsbaserad fajting (med vissa tillägg för tajming och kontringsattacker), health points, levlande, insamling av nya vapen etc. Tvåan, Partners in Time till DS, behövde något nytt. Så det infördes tidsresor där du även fick styra Baby Mario och Baby Luigi i jakten på prinsessan. Två söta mini-rörmokare som hade sin egen slagsmålsstil och karaktäristik. Fantastiskt.

Så, vad är Luigi och Marios (ibland måste man vända på det) roll i äventyret? Jo, de vaknar upp inuti Bowsers mage tillsammans med en "star sprite" (som fungerar som hjälpreda) och tvingas assistera Bowser i hans jakt på Fawful via olika delar av sköldpaddans kropp. Via olika spelmekaniker får de fart på hans eldrör, muskler och kurerar magknip i en 2D-plattformsvärld fylld av diverse inre monster. Hur de gör detta utan att tumma på det nostalgiska värdet? Ingen aning, faktiskt. Men det lyckas briljant.

Bowser i huvudrollen

- och han stjäl showen

Själva storyn bearbetas dock av Bowser, som boxar och eldsprutar sig fram genom Mushroom Kingdom. Detta är det helt nya elementet i spelserien, och ger både storyn och fajtandet ett helt annat djup än tidigare. Jag trodde jag skulle sakna bäbisversionerna av Mario-bröderna, men de är snart glömda tack vare striderna. Det gäller att, vare sig det är som taggig sköldpadda eller studsiga bröder, använda rätt taktik för varje fajt. För Bowser gäller det att boxas, skydda sig eller spruta eld. För brorsorna gäller det att skutta, hamra eller använda något specialvapen mot motståndarna.

Det är fantastiskt vad Nintendo (och Alphadream) egentligen gjort med sina 2D-figurer genom åren. Från att ha varit rätt opersonliga har karaktärerna nu fått internhumor, egen stil och egen historia. Bowser's Inside Story tar detta ännu ett steg, då du får stifta bekantskap med hur Goombas och andra undersåtar beter sig, hur klumpig och feg Luigi kan vara och hur kraftfull Bowsers stämband måste vara. Det är lätt att tro att en sådan transformation från 2D till en fullständig rollspelsvärld skulle vara svår att acceptera även för nostalgiker, men det funkar hur fint som helst. Varenda sekvens är väl genomtänkt, varenda dialog är detaljerad, underhållande och oftast fantastiskt rolig.

Både grafik- och ljudmässigt är detta spel top notch. Alla karaktärer är extremt detaljerade för att vara ett DS-spel, och samtidigt rör de sig smidigt och fint. Ljudet är otroligt bra, sett både ur underhållnings- och musikaliskt perspektiv. Oftast är dialogerna bara en massa blippande, men jag ser hellre sånt än seriösa röstskådespelare som säkerligen hade slaktat de flesta karaktärer.

Och som om inte det vore nog slänger utvecklarna in ytterligare busigheter. Som att du som jätte-Bowser plötsligt måste vända på konsolen 90 grader för att möta dina nyfunna fiender. Eller att du i samma läge sprutar eld genom att blåsa in i mikrofonen (vilket gör spelande i lokaltrafiken aningen pinsamt). Eller att du använder pekpinnen för att styra vissa fajter och sidospel – som det finns många, många av.

De vanliga fajterna kan vara enformiga ibland när du tvingas möta samma motståndare om och om igen. Så, då var det gjort: nu har jag nämnt spelets minus. Men, å andra sidan, vilket RPG har inte enformiga fajter? Mario & Luigi: Bowser's Inside Story är ett mycket, mycket bra, roligt och underbart spel. Storyn är fantastiskt fantasifull, spelglädjen är total, kontrollerna genomtänkta, svårighetsgraden lagom och speltimmarna många tack vare variation och kvantitet i spellägen och bossfajter. Det finns vissa spel som gör det värt att köpa ett Ninteno DS för. Detta är ett praktexempel. Köp det. Nu.