Någon gång före det där Internet var Tony Prince Liberty Citys obestridde klubbkung. Stjärnorna flockades kring hans trendiga inneställen där kokainet låg i drivor på bardiskarna och bara de allra vackraste ansiktena bemöttes med en välkomnande nick från de hårda dörrvakterna vid de röda avspärrningsbanden.

Men livet är inte vad det en gång varit. En ny dag har grytt och Gay Tony har inte hunnit vakna ur sin nostalgiska 80-talsslummer. Bloggaren the Celebinator driver en hatkampanj mot honom och två olika investerare kräver pengar som inte finns i kassorna. Pojkvännen Evan är ett galet, nedknarkat steroidmonster. Och till råga på allt twittrar han.

Gay Tonys högra hand Luis Lopez har det inte heller så lätt. Mami får honom att känna sig oälskad. Hans två vänner från de gamla kvarteren är klantskallar med alldeles för högflygande planer om herravälde över den lokala knarkhandeln. Och en gammal flört stalkar honom och hotar att ta livet av sig om hon inte får hans uppmärksamhet. Hur trasig han än är så är Gay Tony Luis enda fasta punkt i tillvaron. Att han ena stunden behandlar honom som en fullvärdig kompanjon, för att sedan tvinga honom att agera springschas åt anorektiska supermodeller spelar inte så stor roll. Tony Prince är Luis väg framåt här i livet och han är beredd att göra vad som krävs för att försvara honom. Du måste göra vad som krävs.

The Ballad of Gay Tony är en lika ömsint skildring av manlig vänskap som det är en orgie i machoism, våld, sex och tung, pulserande discomusik till champagnesprut. Rockstar har eskalerat sin attack på pk-samhället med extra allt, vilket märks redan efter en speltimme i det här avslutande (?) GTA IV-kapitlet när Luis helt oblygt fläskar på nattklubbsvärdinnan inne på kontoret. Och i samma andetag sneglar man tillbaka på vad GTA var före del fyra.

Arab Money!

För många kommer att nicka igenkännande åt extravaganser som stridsvagnar och attackhelikoptrar. Det riktigt galna livet börjar när Luis introduceras för Yusuf Amir, vars största intressen här i livet är guld, bitches och stora, dyra maskiner. Mötet med den megalomaniske araben leder till allt från basejumping från stadens högsta byggnad till våghalsiga raketattacker mot en lyxjakt bemannad av skrupelfria vapenhandlare. Alla personligheter har sina företräden, men det är Yusuf som får allt att accelerera bortom all vett och sans. Och jag älskar det, såklart.

Som vanligt är det kontrollen som sätter det enda gruset i ett annars så makalöst väloljat spelmaskineri. Det har aldrig varit smärtfritt att styra huvudpersonen i GTA, och ännu jävligare att flyga. Introduktionen av en höjdmätare hjälper inte nämnvärt när perspektivet är så skevt och kontrollen så tafatt att man oftare befinner sig under vattenytan än över.

Heta möten i natten

Specialeffekterna och det tunga artilleriet till trots är det precis som alltid de där speciella GTA-ögonblicken som gör The Ballad of Gay Tony till en alldeles speciell upplevelse. Som när jag efter några moves med en faghag inne på bögklubben Hercules dansgolv blir utmanad på en dans-face-off av en välpumpad fjolla i bar överkropp och små, tighta, gula shorts. Och vinner, inte bara stunden utan också utmanarens motvilliga respekt.

Eller när jag sveps med i en våldsam golfbilsjakt, jagad av maffian. Eller när jag av en slump stöter på en exilfransos som rånats av en hallick, och tar med honom på en åktur genom neonstaden till ljudet av Brazilian Girls "Nouveau Americain". När Niko Bellic eller Johnny Klebitz skymtar förbi som skuggor ur det förflutna, eller när Perez Hilton-kopian the Celebinator på sin blogg målar ut Luis och Tony som bra mycket mer än bara vänner och affärskollegor.

Rockstars fingertoppskänsla för rådande trender och buzz är osviklig, vilket de visar prov på om och om igen och om The Ballad of Gay Tony blir den avslutande delen i GTA IV-sagan är det en mycket värdig sådan. Stundtals lyser expansionen faktiskt starkare än allt annat jag spelat i serien. Som ett stroboskop, accelererande och pulserande till rytmen av en dekadent storstadsnatt som aldrig vill ta slut.