Om du vill veta hur mycket bättre eller sämre det här är gentemot de två tidigare delarna i trilogin måste jag tyvärr göra dig besviken. A Crack in Time tog min oskuld i actionplattformande signerat Insomniac Games och jag har därför lite att jämföra med. Det jag kan säga på en gång är att mitt första intryck är Super Mario Galaxy with Guns och jag gillar båda ingredienserna. Speciellt den senare i det här fallet.

Tack vare en trevlig liten tillbakablick får till och med otrogna Sony-skuttare som jag koll på storyn och tydligen blev den ena halvan av radarparet kidnappad i slutet av del två. Därför möter vi dem på olika platser i A Crack in Time och perspektivet pendlar mellan dem. Den långörade Ratchet bjuder på de fartfyllda momenten medan hans plåtpolare Clank mestadels serverar taktiskt tänkande i olika pussel. Båda spelmomenten är i vissa stunder de bästa i sitt slag.

När Ratchet får ett par svävarpjuck av en ny bekantskap och kan glida fram över banor och lägligt placerade ramper saknas det bara ett gäng guldringar för den ultimata Sonic-nostalgin. Eller mötet med en handfull trehövdade pansarvagnar som spyr eld i långa rader och som bara undviks med vältajmade hopp - en mer kärleksfull hyllning till Mario är svår att hitta (fast de vill göra kebab av mina lår). Och så fortsätter det, action- och plattformsdelarna känns ofta som barndomens käraste spelminnen i ny och snyggare tappning.

Långörat har även tillgång till en rejält tilltagen vapenarsenal, en del traditionella pickor medan många andra enklast beskrivs som tossiga. Som min favorit, The Sonic Eruptor, vilken består av en bollformad alien av okänt ursprung fastklämd i en stor tång. Trycker du ihop hans kropp ger han ifrån sig en avgrundsdjup rap som krossar det mesta framför dig. Speciellt om du ser till att komprimera hans stackars kropp när han är som mest uppsvälld, då gör det extra ont att stå framför hans stora gap.

Crack rockar

Nej, vi syftar inte på birollsinnehavarna i Cops favoritsyssla

Clank får inte vara med om lika spektakulära uppdrag men hans del i historien är inte desto mindre intressant. Och här hittas innovativ design. Han vaknar upp i det stora, guldskinande världsuret och han tar sig fram genom att manipulera tiden. Det mest banala men nästintill geniala sättet är att kasta tillfälliga tidsgranater på objekt du i annat fall inte kan ta dig förbi, såsom snabbt snurrande hjul. När några sådana dyker upp på rad och jag måste tajma kast och hopp gäller det att hålla tungan rätt i mun eftersom bara en granat kan vara aktiv åt gången.

De riktiga pärlorna möter jag i de tidspussel som måste lösas genom att spela in rörelser i flera olika lager. I det första räcker det med att sätta igång inspelningen, ställa dig på knappen som öppnar en dörr och sedan dra igång den sparade skuggan och gå igenom öppningen. När du kommer upp i tre moment men bara har tillgång till två lager så att du måste spela över dig själv efterhand börjar det blir det krångligt men belöningen när du klarar det är också stor.

Enligt mig ska ett riktigt bra spel servera mäktiga och oväntade händelser samtidigt som det utmanar både teknik och hjärna. A Crack in Time gör allt detta och det är dessutom väldigt snyggt; det är ett spel som inte görs rättvisa med skärmdumpar, du måste se den färgsprakande världen med alla detaljer spelas upp i en stabil skärmfrekvens på 60 bilder per sekund för att verkligen kunna njuta av den. Detaljer som kanske tidernas snyggaste rök, animationer som du aldrig lägger märke till i stridens hetta men som imponerar i lugna stunder bevisar att Insomniac inte släpper ifrån sig ett hafsverk. Det är genomarbetat, läckert och framförallt kul att rädda världen i deras senaste skapelse.

» Läs vår utvecklarintervju