Kärlek. Värme. Nostalgi. Det är känslorna som sköljer över mig när jag spelar The Legend of Zelda: Spirit Tracks. Nintendo är så förbannat duktiga på att servera samma gamla spelmekanik om och om igen, fast med sådan finess och omsorg att det är så enkelt att känslomässigt kapitulera och ge sig hän åt deras skapelser utan förbehåll.

De vet precis vilka knappar de ska trycka på för att alla som växte upp när konsolkraft mättes i bitar ska få ett saligt leende över läpparna. Som att det säkert tar en halvtimme innan Link får på sig sin klassiska gröna stass, precis innan jag var på väg att notera hans nya tågutstyrsel i minuskolumnen. De gör samma sak med bumerangen, som tillsammans med kläderna stavar Zelda i min bok. När han äntligen sträcker den australienska träbiten mot skyn i sin klassiska segerpose blir jag tio år igen och väntar otåligt på att den julfirande släkten ska gå så att jag ska få öppna kartongen som innehåller en länk till det förgångna. Jag har ju läst manualen säkert tio gånger redan.

En nostalgisk länk

Efter A Link to the Past tog jag en paus från serien och Nintendos konsoler för att först återvända när Twilight Princess behövde räddas på Wii. Det är ett spel som aldrig gav mig samma nostalgikickar som Spirit Tracks gör; kanske blev mina sinnen förvirrade av den där extra dimensionen serien lagt på sig under åren. Jag släppte det efter bara en handfull timmar för att inte återvända men nu försöker jag hitta sätt att spela på dubbelskärmarna hela tiden: på tåget, i badet, på väg till bilen eller samtidigt som jag äter. Som tur är går det utmärkt att kontrollera Link med stylus-pennan och de som spelade Phantom Hourglass lär snabbt känna igen sig. Visst pillar jag på styrkorset av gammal vana men att peka vart Link ska gå och göra svepande rörelser för svärdattacker är så intuitivt som det kan bli. Att rita spår i luften för bumerangen är lika enkelt som genialiskt och jag tackar designfolket för att det går att mysa med en kopp té i ena handen och spela med den andra.

Den klassiska spelmekaniken är som sagt intakt, nya verktyg presenteras allteftersom och varje tempel är egentligen bara träning inför bossen där dina kunskaper prövas till det yttersta. Men det har sällan varit så roligt att lära sig något nytt, pusslen är byggda med sådan fingertoppskänsla att de nästan alltid ligger på gränsen till för knepiga vilket gör lösningarna så givande. Genom att hela tiden hålla nästa utmaning utom räckhåll drivs jag framåt som en sådan där serietidningsåsna med en morot dinglandes framför nosen. Bara vid ett fåtal gånger måste jag falla tillbaka på metoden som går ut på att försöka tills jag (miss)lyckas. En välkommen nyhet är också att prinsessan Zelda är med Link under hela äventyret, om än i något ofast form eftersom stordumingen rövat bort hennes fysiska kropp. Pusslen de löser tillsammans hör till de bättre i spelet.

Links mössa fladdrar sött i vinden

Grafiken kommer säkert inte falla alla i smaken, den bygger på samma cellskuggade stuk som föregångaren och drar åt det barnsliga hållet. Texturerna i världen ser ut att komma från förra millenniet och är stundtals rena pixelfesterna men karaktärerna är så kärleksfullt byggda och animerade så även där är det svårt att få in ett njurslag i tyckesform. Jag gillar detaljer som att det går att rita anteckningar på kartan, hade det funnits i det första spelet hade mor sluppit att rita en egen avbild av världen på fyra gånger fyra A4-ark för att hålla reda på alla hjärtkvartar.

Så till sist till nyheten som även gett spelet dess namn - tågspåren som skär igenom i den här versionen av sagolandet. Till en början är de bara trista transportsträckor som gör att världen känns större än vad den faktiskt är men när mörkret åter faller över kungariket får snabbt användning av kanonen du släpar efter dig. Det finns också gott om utforskande att göra och personerna du möter ute i ödemarken är lika excentriska som knepiga att hitta. Skulle du få tråkigt så kan du alltid dra i snöret och låta tågvisslan lätta upp stämningen. Du vet att du vill.

Det tog en stund, men ju mer jag spelar desto mer får jag tillbaka kärleken till serien som tillsammans med Mario är anledningen till att jag alltid ett gott öga till Nintendos konsoler. Har du en DS finns det egentligen ingen anledning till att inte köpa Spirit Tracks och avnjuta det med en rejäl kopp glögg i mellandagarna. Om du däremot ogillade tonen i den två år gamla föregångaren är det här inget för dig. Jag däremot, jag lyfter upp spelet i luften på samma sätt som vår älskade hjälte, men bara för en sekund. Jag måste ju rädda Hyrule igen.