Tycker du att Ganon har för lite tänder och att dörrarna i Zelda borde blöda lite oftare? Då ska du spana in Darksiders, där en grön vekling bytts mot testosteronstinn krigsidkare. Vi avgör om det är lika kul som ett äventyr i Hyrule.
När jag började spela Darksiders var jag redan trött på alla liknelser med Zelda-serien, vilket gjorde att jag var fast besluten att hitta en annan vinkel. Men när jag får en bumerang, eller snarare ett välvässat fälgkors, i första borgen och spenderar mycket tid med att kasta bomber är det ohyggligt svårt att låta bli.
Domedagen i repris
Vigil Games debut är full av lånad spelmekanik, mycket från redan nämnda Nintendo-serie men det är väldigt lätt att hitta inspiration från såväl God of War som Prince of Persia. Att automatiskt avskriva spelet på grund av det vore tjänstefel, som att säga att Uncharted 2 är dåligt bara för att Drake inte har silikonbröst.
En dispyt vid den årliga habanerofestivalen
Efter en kort introduktion, där det står klart att en av Bibelns fyra apokalypsryttare blivit lurad att starta undergången i förtid, släpps du lös på ett jorden som har sett bättre dagar. Människorna är i princip utdöda och demoner har låtit sina goth-inredare styla om världen. En hemkommande familj skulle nog falla i gråt av helt andra anledningar än lycka. Ditt mål är att ta reda på vem ligger bakom den katastrofala komplotten och göra shish-kebab av honom. Det är så War, karaktären du spelar, fungerar. Allt går att lösa med svärdet Chaoseater eller med något annat i hans arsenal, det går inte ens att öppna en låst dörr utan ett par liter blod spills. Visst hittar vi också lite pusselpyssel men du kommer att trycka på slagknappen oftare än du flyttar på saker och aktiverar mekaniska attiraljer.
Strider med själ
För att variera striderna från den breda faunan av kaxiga demoner, finns en rad stridskombinationer och hittar du några favoriter kan du köpa uppgraderingar till dem. Valutan i denna brända värld är själar, vilka du får genom att banka sönder såväl skallar som inredning. För att slåss bättre måste du alltså slåss mer. När ens uppgift i världen är att starta krig är det kanske inte en så konstig ekvation.
Allt ramas in av den gamle Marvel-tecknaren Joe Madureiras mästerliga design, vilken gör det värt att detaljgranska såväl omgivningar som de karaktärer du möter (och förmodligen hugger ihjäl). Utan den hade det varit ännu lättare att sortera in Darksiders i högen av medelmåttor, spel som försöker men som inte når ända fram, men tack vare dess tydliga visuella stil dras jag in i världen och berättandet. Med det menar jag inte att det är på något sätt perfekt, för trots tydlig inspiration från tre väldigt bra titlar saknas det ibland lite puts och finess. Vissa delar, som när du flyger, känns onödigt långa och jag eftersöker stridsrespons från fiender (främst bossar) på om jag gör rätt eller fel.
Grundregeln är alltid att banka på med svärdet men ibland krävs andra metoder. Kontrollerna är heller inte så genomarbetade, att till exempel markera flera fiender för bumerangens vassa knivar känns onödigt omständligt och den grafiska prestandan sjunker en smula när det händer för mycket på skärmen samtidigt.
Glädjande undergång
|
|
Bibel-Terminator
|
Bristerna är överkomliga och kvar har vi ett mörkt äventyr som faktiskt står på egna ben, trots att märgen är tagen från andra. Förvänta dig därför inte någon spelrevolution, bara massor av action med snygg yta och en rejält hård antihjälte som vi gärna ser mer av. Att jorden måste gå under för att han ska visa sin arga nuna får det vara värt.
Calle Johansson-Sundelius
Redaktör |
|
älskar sånna här äventyr som är som zelda söka hemligheter man vill kollla överalt om det finns en kista mmm love this
