Historien om Tetris

Klockan 01.23 den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra i kärnkraftsanläggningen utanför Tjernobyl och nästa dag föll från himlen ett stoft som skulle tränga in i försvarslösa kroppar, förvrida sinnen och för evigt underminera myten om järnridån som en säker bastion mot allsköns moderna mongolhorder. Men det hade ju faktiskt börjat redan nio månader tidigare.

"'Tetriseffekten' är numera ett psykologiskt begrepp, i princip en sjukdomsdiagnos

Vid ett skrivbord på en vetenskaplig forskningsanläggning med det typiskt tungfotade öststatsnamnet Dorodnicyn Computing Centre of the Russian Academy of Sciences, på Vavilov St 28 i Moskva, satt en ljummen junidag 1985 en 30-årig forskare och skapade ett annat slags självlysande nedfall som snart skulle förändra världen: Tetris.

”Från himlen faller spik” sjunger Thåström i ”Om Black Jim”. Men vi som drabbats av Tetris förbannelse vet att det kan vara minst lika plågsamt att träffas av geometriska figurer, uppbyggda av fyra liksidiga kvadrater. De framträder ofta i insomningsögonblicket. Ensam i sin säng försöker man få tankarna att stillna. Men genom mörkret faller symboler, svagt upplysta, som i inledningsscenerna till filmen ”Matrix” ungefär, och förvandlar natten till en mardröm.

Hallucinogent

”Tetriseffekten” är numera ett psykologiskt begrepp, i princip en sjukdomsdiagnos. Det drabbar nästan urskillningslöst alla nya spelare, oavsett ålder, kön eller utbildningsnivå. Den som en gång har gett sig in Tetris fyrkantiga värld, slipper aldrig riktigt därifrån, tycks det. Ja, det finns till och med forskare som jämför besattheten med den som drabbar alkoholister eller narkomaner. I början är allting bara lustfyllt. Sedan ett tvång. Till sist en kamp för att försöka sluta med ”drogen”, som dock ofta visar sig så stark att den fortsätter att infiltrera både drömvärldar och vaket tillstånd.

Ja, det lär till och med finnas personer som inte kan se en murad tegelvägg eller en varustapel i närbutiken, utan att känna ett tvångsmässigt behov av att grunna på hur de har fogats samman. Men om detta visste förstå Alexej Pajitnov föga, där han satt hukad över sin primitiva dator, denna junidag 1985. En tanke låg och skavde; snarast en diffus idé som grundade sig på de upplevelser han hade haft när han som barn lade pussel hemma i pojkrummet.

Alexej Pajitnov hade alltid varit ett underbarn. Redan som femåring förbluffade han sin omgivning med att spela schack och lösa relativt knepiga matematiska gåtor. Han var dock ingen introvert nörd, som många andra unga genier. Med sitt glada humör och sin positiva livssyn, var han populär både bland kamrater och lärare. Omgivningen förstod intuitivt att de hade med ett sympatiskt snille att göra.

Speciellt när det kom till datorer - denna fortfarande gåtfulla matematiska maskin som trots att den existerat i ett halvsekel, ännu inte hade blivit var mans egendom. Pajitnovs arbetsredskap var en Elektronika 60, en gräddfärgad, 28 centimeter långsmal burk med tre gigantiska knappar till höger om en röd lysdiod. Förlagan var en amerikansk DEC. Som i så många andra fall hade ryssarna helt enkelt plockat isär och kopierat den utländska förlagan i minsta detalj. Elektronikan klarade 250 000 operationer i sekunden. Enda färgerna på skärmen var grönt mot svart botten.