Några av världens skarpaste hjärnor jobbar i spelvärlden. Men ibland undrar man. Som med #Medal of Honor: Warfighter. Eller för all del redan med föregångaren #Medal of Honor från 2010. Hur tänkte de?

För min del har jag varit skeptisk ända sedan de första presentationerna av Medal of Honor, det från 2010 alltså. Det är ju lätt att vara efterklok, men jag satt faktiskt i ett antal intervjuer och pressträffar som gubben Motvals och ställde den försynta och ytterst ogameraktiga frågan om att eh, ni tror inte att det kan vara ett problem med att göra ett actionspel om en konflikt som pågår för fullt? Och att det här med att skjuta talibaner i ett spel kan vara lite knepigt?

”Några av världens skarpaste hjärnor jobbar i spelvärlden. Men ibland undrar man”

Nej då, vi speglar händelser som är tio år gamla. Nej då, vi står på den lilla soldatens sida. Nej då, vi ärar till och med soldaterna, även talibanerna. Vi visar respekt. Nej då, kan de göra film om kriget i Afghanistan så kan väl vi göra spel?

Det var näppeligen övertygande svar. Fast jag kan inte påstå att jag var så smart heller. I min lilla värld föreställde jag mig att talibanerna skulle bli arga för att amerikanerna i spelet – Tier One du vet – sköt ihjäl hundratals av dem. Jag såg framför mig protester utanför #Dices kontor vid Slussen i Stockholm, kanske bombhot och det ena med det andra. Det var ju trots allt Dice som gjorde multiplayer, om någon nu minns det.

Dice gjorde multiplayer till Medal of Honor, men slapp talibananstormning.

Men icke. Det var så klart amerikanerna som blev arga – arga för att talibaner ens kunde döda amerikanska soldater i spelet. Stort rabalder på Fox News och till och med en engelsk parlamentsledamot försökte få spelet förbjudet.

Resultatet? Att talibanerna döptes om till Opposing Force. Som om någon lät sig luras.

Etter värre blev det när spelet släpptes i Sverige. Jag skulle recensera det på Gomorron Sverige. Det var bara det att en svensk soldat dödades och flögs hem i sin kista i stort sett samma dag som spelpremiären. Redaktören ringde mig och sa att du, vi kanske ska låta bli det där spelet just den här gången. Jo, jag tror det.

Att det inte blev rubriker – det blev inga alls faktiskt – får man väl tillskriva det faktum att svensk gammelmedia inte bevakar spel särskilt bra. För bra rubriker hade det blivit. "Svenska superstudion gjorde dödsspelet om Afghanistan". Eller: "Döda soldatens mamma rasar: De tjänar pengar på min sons död!". Ja, du fattar.