Nu för tiden är det omöjligt att dyka ner i ett Gabriel Knight-mysterium utan att tänka tanken: Tänk om Jane Jensen fick göra Gabriel Knight 4! När vi firade originalets tjugoårsdag trodde jag att det bara var en tidsfråga. Och när nu vi korkar upp champagnen inför jubileet av tvåan, The Beast Within, lever hoppet fortfarande.
Activision äger varumärket och har nyligen återupplivat Sierra och King's Quest. Men menar de, bokstavligt talat, allvar borde Gabriel Knight vara deras nästa projekt. Och Jensen själv är mer än redo:
– Jag hoppas att de vill göra fler Gabriel Knight-spel. Jag tror att de kommer göra det och självklart skulle jag älska om Pinkerton Road vore en del av det, har hon sagt.
FMV till trots har spelet rätt ordinär peka och klicka-mekanik.
Nej, jag vill inte ha en uppföljare för att göda nostalgin. Jag vill ha den för att thriller-trilogin (”thrilogin”?) är en stilstudie i hur man balanserar tradition med innovation. Originalet var mekaniskt ett ordinärt peka och klicka-äventyr men i en tid när äventyrsspel var lika med slapstickhumor var Gabriel Knight med sin svarta story och mogna approach något annat. I Jensens händer är äventyr inget att skoja om. Trean var även det ett vågat experiment. Den där infamösa 3d-motorn vann förstås inga lovord, varken då eller sen, men det var friskt vågat.
Poetry in (full) motion (video)
Och även om vi mot förmodan aldrig får fyran kommer vi ju alltid ha Rittersberg. För emellan ettan och trean släpptes The Beast Within som å sin sida omfamnade den (åtminstone sedermera) ökända FMV-tekniken. Tjugo år senare är det stelbent och det så kallade "skådespeleriet" hos somliga med idel tyska accenter dryper ofta av kitsch. Men jag tycker ändå mycket om det. Det bestialiska mordet på den lilla flickan i inledningen verkar inte vara särskilt komplicerat. Antagligen föll hon offer för vargar som rymt från djurparken i närheten. Case closed, typ. Eller?
Ett riktigt korvmysterium för vår schattenjäger.
Som med alla stora mysterium finns en oanad botten i gåtan. Och som i alla Jane Jensen-gåtor finns övernaturliga inslag. Varulvsmytologi vävs ihop med bayersk historia och Ludvig II. Det är elegant uppbyggt och ännu idag, tjugo år senare, är det lätt att fatta tycke för ambitionerna hos teamet bakom spelet. Robert Holmes, Jensens make, har till exempel skrivit en opera som ska vara ett förlorat Wagnerstycke. Storhetsvansinne? Oja. Men man måste våga satsa högt för att vinna.
The Beast Within är dock inte en triumf rakt igenom. Förstås har tidens tand gått hårt åt det visuella och den då nydanande teknologin med fotograferade bakgrunder och människor istället för pixelkaraktärer gör inte under för det interaktiva. Som äventyrsspel är det inte speciellt intrikat. Som interaktiv film är det flerfaldigt bättre.
Detta var sista gången vi såg St. George's. Får vi nånsin se bokhandeln igen?
Det finns ett taktfast tempo i berättelsen och jag vill bara gräva djupare. Kapitel för kapitel. Gåta för gåta. Dean Erickson som Gabriel Knight är stabil och mer jordnära än Tim Currys gestaltning. Och under vartannat kapitel ända fram till finalen tar Grace, Gabriels syrliga assistent, över. Joanne Takahashi gestaltar henne knappast med briljans men gör det åtminstone med smittande entusiasm.
För att du ska falla för The Beast Within idag krävs nog att din smak är som min: lite udda. Jag älskar det överdramatiska och är ett stort fan av whodunnits, oavsett medieform. Så för mig håller Gabriel Knights andra thriller ännu. Trots flera tillkortakommanden är det ett köttigt och engagerande äventyr. Men visst skulle jag hellre blicka framåt snarare än att vända om.
Eller som Jensen själv har sagt:
– Det är inte nödvändigtvis min prioritet att göra remakes av tvåan och trean. Jag skulle först och främst vilja arbeta med nya berättelser. Ja, jag skulle vilja se tre nya Gabriel Knight-spel.
