“Tidigt i spelet hade jag en stor järnspik i handen och jag skulle krama Jesus men jag tryckte på fel knapp och tryckte upp spiken i hans ansikte istället! Han blev vanställd för resten av spelet. Varför lät spelet mig utföra en så horribel handling!?”

Det var en recension som fick mig att få upp ögonen för #The You Testament.

"Han avslutade recensionen med betyget "Ett kors av fem möjliga"

För flera år sedan skrev jag en artikel om det kristna spelutvecklarcommunityt och dess försök att nå fram till dagens datorspelande ungdom. Det var då jag upptäckte underhållningsvärdet i spelrecensioner skrivna av människor som svurit sig till den amerikanska tokkristendomen. Det fanns något där, i spelens totala oförmåga att leva upp till recensenternas stenhårda krav. De kunde hylla en titel genom hela recensionen, bara för att till sist konstatera att det tyvärr låter spelaren ”utöva trolldom” och avsluta med ett dräpande betyg.

Men roligast var ändå den där recensionen av The You Testament.

Spelet försöker förklara Jesu mirakel genom att hänvisa till "molekyler".

Skribenten inleder gillande med att berätta att det är ett spel som låter en följa Jesus genom scenerna ur Nya testamentet, för att se hans mirakel på nära håll. Men sedan förändras tonen, och blir… bekymrad. Det är problematiskt att spelet tillåter en att misshandla Jesus, det stod inte i Bibeln att Jesus lärde ut sina mirakel-tricks till sina lärjungar, och det stod verkligen inte i Bibeln att Jesus svängde sig med begrepp som karma, prana och chakra.

Han avslutade recensionen med betyget ”Ett kors av fem möjliga”, och tänkte säkert då att han hade avskräckt de flesta från detta fruktansvärda spel.

Jag kände mig dock inte så avskräckt. Jag kände snarare att jag var tvungen att spela det.

Biblisk wrestling

Om någon värld någonsin behövt frälsning så är det den i The You Testament.

Jag tror att det är det våldsammaste spelet jag någonsin har spelat. Det är inte det att det är så blodigt (även om den mätare i Options-menyn som tillåter en att ändra nivån på ”gore” är förinställd på ”extreme”), det är bara det att våldet är så allenarådande. Det är en värld där våld är normaltillståndet. Den är fylld med slumpmässigt framgenererade NPC:er (till och med deras längd är framslumpad, vilket leder till att tre-och-halv-meters-jättar ofta får samsas med miniatyrmän) som släppts fria att använda sin artificiella intelligens till att göra vad de vill. Och det de vill är att slåss.

Slåss, slåss, slåss.

Det första jag får se när jag startar spelet är en grupp på tio personer som står i en extremt tät klunga, ute i en flod. De slåss. En var utrustad med ett järnrör, en annan med en tegelsten, en låg ner i vattnet medan en annan stampade på honom, en försökte krama en annan men fick ett slag på käften som tack. Det var totalt kaos.

Alla lagöverträdelser leder till att du riskerar korsfästelse.

Men när jag närmade mig tog en av slagskämparna plötsligt till orda. Det visar sig att detta är Johannes Döparen. Det visar sig att detta var spelets försök att återskapa den bibliska scen då han utövar dop i floden Jordan.

Och så fortsätter det, spelet igenom.

Man följer Jesus genom hans nytestamentliga äventyr, genom Betlehem, Nasaret och Jerusalem, mot Galiléen, Olivberget och Kanaans land – och överallt slåss folk mot varandra, outtröttligt, oprovocerat, obarmhärtigt.