Om inte Microsoft hade kommit till Activision och Infinity Ward innan lanseringen av Xbox 360 och bett om ännu ett Call of Duty med andravärldskrigstema hade vi förmodligen kunnat spela Modern Warfare redan nu. Collier och hans gäng har nämligen sneglat utanför 1940-talet ända sedan de släppte seriens första del för smart fyra år sedan. De insåg tidigt begränsningarna, både vad gäller handling och berättande, för ett spel som utspelas under Hitlers sista fem år. Både omgivning och händelser är i de flesta fall redan utstakade och déjà vu-känslan är därför ofta väldigt påtaglig.

Med Modern Warfare har Infinity Ward därför skapat en konflikt i nutid, vilket i ett slag ger dem både större frihet och bättre möjligheter att skapa något nytt; en möjlighet som de tyvärr inte riktigt har tagit. Visserligen har de, som Collier med stor entusiasm påpekar, "skapat en egen bad guy!" i den ryska illbattingen Zakhiev. En man som försöker störta sitt hemlands regering genom en väpnad och blodig revolution. För att lyckas med detta samarbetar han med ett arabiskt terrornätverk som får i uppgift att ställa till med så mycket oreda i Mellanöstern att USA känner sig tvingade och bevaka sina intressen där med väpnade trupper.

Modernt med gammalt upplägg

Du kommer alltså att få strida på två fronter, ett upplägg vi känner igen från seriens tidigare delar, och det i två områden vi sett ett antal gånger förut. Detta är dock 60 år senare än vad vi är vana vid och de 60 åren kan göra en markant skillnad, inte bara när det gäller den arsenal som erbjuds utan även banornas upplägg. Ett exempel på detta är visningens första uppdrag som utspelar sig på ett stort lastfartyg som du och dina brittiska kamrater i SAS anländer till med helikopter. Vågorna går höga på havet och i den mörka natten ser allt väldigt imponerande ut och än bättre blir det då dina fötter slår ner på däcket och du ser hur mycket skeppet kränger på grund av de höga vågorna som piskar upp vatten på däck. Nu börjar en systematisk utrensning av skeppets alla skrymslen och vrår där du på ett minst sagt brutalt sätt likviderar terrorist efter terrorist.

I detta läge känns inte spelet som "ännu ut Call of Duty-spel", men det ändras snabbt. Nästa uppdrag utspelar sig nämligen i Mellanöstern och har en premiss som inte känns alltför färsk. Som en amerikansk marinsoldat måste du nämligen rädda en pansarvagn som har lurats in i ett dödligt bakhåll och nu sitter fast i ett kärr. Därpå ger du fordonet väpnad eskort till säkrare mark. Även här är allt väldigt stämningsfullt, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att jag upplevt det här tidigare, men då med en Thompson M1928 i högst hugg istället för en modern M16.

• 1
• 2
• Nästa sida »