Förhandstitt

Spelet baseras först och främst inte på någon film utan har sina rötter i DC Comics serietidningar om den hämndlystna brottsbekämparen, alltså så långt ifrån den pastellfärgade 60-talsserien och Joel Schumachers neonskrikiga 90-talsrullar du kan komma. Designen är mysigt mörk och dyster vilket matchar vår hjältes lynne perfekt. Med ett sådant grovhugget käkparti är det förmodligen anatomiskt omöjligt att le men det är ju en viss annan herre väldigt bra på, kan du gissa vem?

Förutsättningarna för storyn är enkla: efter en ovanligt enkel kamp har du fångat Jokern och bakbunden i din bat-kärra kör du honom till det ökända fängelset Arkham Asylum. Spelet börjar när du eskorterar den fastspände skämtaren till isoleringsavdelningen och samtidigt får njuta av Mark Hamills (Luke Skywalker även kallad) fantastiska rösskådespeleri. Stämningen är minst sagt tjock och du bara väntar på att något ska hända, vilket det såklart också gör och för att inte förstöra upplevelsen lämnar vi händelserna där. Du hur som helst en god anledning till att svinga nävar och använda alla tekniska leksaker läderlappen har meckat ihop i sin grotta.

Spelet består av lika delar strid, taktiskt smygande och ledtrådsletande och balansen därimellan känns väldigt bra, lite som ett Splinter Cell fast med Batman istället för Sam Fisher. Mitt vanligtvis ganska goda tålamod brukar ha svårt för spel där det gäller att hålla sig gömd men här belönas du alltid med ett par rediga slagsmål. Istället för bössor använder Batman sin kropp och sin dräkt som vapen och striderna blir därför riktigt intima. Du behöver inte hålla reda på ett gäng olika kommandon för att ge fienderna en ofrivillig spontanvila men flödet i dina rörelser är desto viktigare.

Du har en grundattack, som utför både sparkar och slag, och en motattack när du blir anfallen bakifrån. Det signaleras på typiskt serietidningsvis med blixtar ovanför skurkens huvud och missar du tajmingen blir du träffad. Kombinationen av dessa två, tillsammans snygga kontextuella animationer, ger ett slagsmålsflyt som är väldigt tillfredsställande. Du rör dig smidigt mellan fienderna och delar ut knogmackor och kängbaguetter på löpande band.

När skurkarna börjar beväpna sig med skjutvapen måste du börja tänka mer taktiskt. Eftersom Bruce Wayne saknar superkrafter innebär ett par skott i bröstkorgen detsamma som game over och här kommer smygandet in i bilden. Du kan till exempel ta dig fram på huk och utföra ljudlösa attacker bakifrån men min favorit är att hänga upp och ner från en väggmonterad gargoyle för att sedan dyka ner och plocka upp den ont anande fienden. Det är inget du kan göra från början utan en förmåga du låser upp när du går upp i nivå. Du kan välja på ett gäng olika färdigheter som starkare kroppspansar, bättre batarang (den bland bovar ökända bumerangen) eller sprängmedel som detoneras när någon kommer i närheten.

Vid vissa tillfällen måste du söka upp ledtrådar för att kunna ta dig vidare och det görs genom ett speciellt synläge, vilket du även kan använda för att se i vilken sinnesstämning skurkar är. Spåren analyseras och ger dig information om vart du ska ta dig härnäst eller vad du behöver göra, såsom att spränga en vägg till exempel. Som jag skrev tidigare känns balansen mellan de tre olika momenten väldigt bra under de 4-5 timmar jag spenderade i Arkham och förhoppningsvis fortsätter det så under hela spelet. Enligt sparfilen utgör det cirka 13 procent av speltiden och lyckas utvecklarna hålla mig lika engagerad under hela spelet som under det här smakprovet ser betygsprognosen lovande ut. Om vi dessutom räknar in att utvecklaren Rocksteady Studios har gjort ett fantastiskt grafiskt jobb med Unreal 3-motorn kan det mycket väl bli en av mina favorittitlar i höst. Den slutgiltiga domen kommer i samband med att spelet släpps i slutet av augusti.