Förhandstitt

Senast jag satt i samma bil som skotten var i slutet av 2004 när jag recenserade Colin Mcrae 2005. Det var den sista titeln där enbart rally serverades och då var det inte många, inklusive jag själv, som kom överens med körkänslan. Nytändningen Dirt mottogs desto bättre, trots (eller kanske tack vare) att seriens traditionella utmaningar fått sällskap av andra former av fartdåredoftande spellägen. Dirt 2 är stöpt i samma form, visst hittar vi rally längs slingriga grusvägar men även en handfull nya rattdiscipliner.

Det första som möter oss är Rally Cross på en sluten bana som går in och ut ur ett gammal kolkraftverk i London. Eftersom alla startar samtidigt blir det rejält trångt i den första kurvan och när jag försöker navigera mig igenom de inledande krökarna har jag inte mycket kontroll på bilen. Det blir något bättre ju fler omgångar jag kör men sladdarna känns hela tiden lite för yviga och kontrollen något överstyrd, trots att nybörjarbilen har väldigt mycket poäng i just väghållning. Eftersom jag därför blir lite väl kelvänlig med många av kanterna är det tur att det går att välja hur elak skademodellen ska vara. Ju ömtåligare bil desto mer pengar får du för en bra slutplacering så fegheten får hela tiden brottas mot girigheten. Precis som i Race Driver: Grid har du också möjlighet att backa bandet och köra om misslyckade sekvenser, en välkommen nyhet som gör att du vågar pressa på lite extra hela tiden.

Spelet har två valutor, erfarenhetspoäng och sedelbuntar. Den förstnämnda gör, inte helt otippat, att du går upp i nivå vilket ger tillgång till nya banor. Däremot släpps du inte fram till startstrecket utan att betala så pengarna du tjänar på loppen hinner sällan börja bränna i fickan. Du har dessutom nya fordon att spendera stålarna på, alla med olika egenskaper som ska passa olika sorters förare. De första timmarna är kassaflödet inte någon direkt problem men jag blir ändå tvungen idissla några lopp för att placera mig bättre och tjäna mer slantar innan jag kan gå (eller snarare köra) vidare.

Nästa anhalt blir Baja California vilket borde passa alla som fick klaustrofobi av trängseln i London, här är det istället det välfjädrade offroadbilar som ska köras igenom öknen i Raid-läget. Med gott om raksträckor testas här fartkänslan rejält och visst finns den där, speciellt när jag inser att jag som vanligt bromsar alldeles för sent. Vid sådana tillfällen är det bra att styra ner i en vattenpöl, trögheten som uppstår när du kör igenom dem låter dig ta kurvor lite proffsigare.

Den tredje utmaningen jag låser upp tar mig till dammiga kringelkrokar i Kroatien och äntligen får jag sällskap av en dödsföraktande kartläsare igen. Lamporna blir gröna och jag drar iväg men eftersom jag är lite väl gasoptimistisk och kraschar regelbundet blir mina deltider bara röda. Döm till min förvåning när jag efter en stund blir omkörd. Har de släppt in lokalbefolkningen på banan, är de inte riktigt kloka? Jag inser snart att starterna fortlöper med tidsfördröjning och kör du dåligt får du andas motståndarnas avgaser. Smått pinsamt men en bra extra sporre till att köra ännu bättre och kanske till och återgälda den personliga miljöförstöringen.

Inramningen är som vanligt i serien rejält läcker, om än lite seg att navigera i. Du utgår hela tiden från din husbil och banor väljer du från en karta, medan bilarna representeras av Polaroid-bilder på ett bord utanför. Trots att det är samma spelmotor som användes i föregångaren är grafiken välpolerad och har inga problem att imponera även med dagens mått. Det stora frågetecknet bara en recension kan räta ut är hur körkänslan sitter i den slutgiltiga versionen. Just nu är jag inte riktigt vän med ratten.