Jag behöver inte ens fråga, jag vet att du någon gång har stått framför spegeln med dina händer formade som en pistol och yttrat de bevingade orden "mitt namn är Bond, James Bond". Feargus Urquhart och Chris Jones har garanterat gjort det, för deras Obsidian Entertainment tog inte den enkla vägen när de skapade sitt första egna varumärke.

Med rötterna i det som var Black Isle Studios, utvecklaren bakom klassiker som Baldur's Gate och Fallout, innebär Alpha Protocol deras första steg in i nutiden. Tidigare har de berättat gripande berättelser om demoner, rymdriddare och den sönderbombade framtiden - så spioner är ganska långt från deras vardag.

Det första konceptet skapades redan när företaget var ungt och har sedan dess mejslats fram av främst Chris:arna Parker och Avellone. Den senare var lead designer på det nedlagda Fallout-spelet (med kodnamnet Van Buren) och har skrivit storyn till spelet. Det är ingen av dessa herrar som möter mig i Prag utan Nathan Davis, producent på utvecklingen av Neverwinter Nights 2: Mask of the Betrayer och som har en bakgrund i Hollywood. Trots att spelet saknar både alver och ljussablar menar han att det innehåller samma grundstomme som många andra framgångsrika rollspel: resan från oerfaren yngling till hjälten som räddar världen.

– Det är vad rollspel är för mig, att jag får börja som "weak sauce", en enkel bonde men som slutar som tidernas mäktigaste person.

I Alpha Protocol heter färskingen Michael Thorton och under ett av hans första fältuppdrag, som involverar en missilattack på ett passagerarflygplan, blir han offrad som syndabock och övergiven av sin egen organisation. Hans enda chans är att själv rentvå sitt namn, en resa som tar honom till platser som Moskva, Saudiarabien, Rom och Taipei. Vi fick provsmaka agentlivet i den sistnämnda staden.

Du är dock inte lämnad helt åt ditt eget öde. På vägen möter du personer som ger dig uppdrag, säljer vapen och ammunition och som du kan interagera med på olika sätt. Förutom möten i skumma gränder har du regelbundna konversationer med dessa via webcam och e-post och dina svar går i tre olika toner.

Den onde, den gode, den fule

Obsidian har utformat alla Thortons svar efter sinnesstämningen hos tre klassiska agenter. Glassiga Bond, aggressiva Bauer och proffsiga Bourne. Det skrivs inte i klartext vilket som hör till vilken kategori utan det får du själv lista ut genom texten, och karaktärer reagerar olika på ditt bemötande. För att göra det hela mer intressant har du bara, med undantag för mailen, en viss tid på dig att välja ditt svar och det går inte att börja om i en konversation. Det gäller att anpassa sig efter situationen och hoppas att du tolkar reaktionerna rätt. Alternativen leder inte alltid till separata förgreningar i konversationen men Davies säger att det ska finnas ett par olika konsekvenser för varje framträdande pratstund. Gör du någon förbannad kan du till exempel nekas information som skulle ha hjälpt dig på nästa uppdrag. Ibland får du även ett fjärde alternativ - det som avbryter pratstunden med gammalt hederligt ultravåld.

Just våld lär du möta en hel del, även om du kan välja olika inriktningar för Thorton. Jag testade en smygande närkampsmästare, en hagelbrakspangande hårding och en pryltokig tekniknörd men det finns sju olika träd att bemästra så att du ska kunna knåpa ihop en egen favoritblandning. I slutändan behövde dock fiender oskadliggöras på ett eller annat sätt så det var egentligen bara en fråga om hur. Med många poäng i smygande kan du klara dig förbi larm och patruller med en färdighet som gör dig tillfälligt osynlig, och i kombinationen med pistolexpertis kan du pausa spelet och pricka flera fiender på ett ögonblick. Väljer du istället att satsa erfarenhetspoängen på tekniskt kunnande kan du bära med dig fler avancerade verktyg på uppdragen, högre nivåer av närstrid ger fler attacker och kraftfullare kroppskontakt.

Tekniknörden passade mitt spelsätt bäst. Jag bar med mig en trevlig liten ljudmanick som lockar till sig fiender och i kombination med granater jag redan apterat på väggarna blev resultatet förträffligt. De quicktime-pussel som krävs för att stänga av larm var inte heller lika knepiga.

Beslutsångest-ångest

Banan vi får testa avslutas med en tredelad bosstrid som inleds i en park med avtryckarkåta krypskyttar, fortsätter in i ett lager fullt av byggställningar och avslutas på en terrass där personen jag jagat äntligen tvingas på knä och jag ställs inför ett val. Låter jag honom leva får jag tillgång till en välfylld mapp med information som kan hjälpa mig till andra uppdrag och personakter som skvallrar om vilket bemötande olika karaktärer kan föredra. Om jag väljer det mer destruktiva alternativet tar jag istället hans kraftfulla gevär ur hans döda händer.

Min portugisiske kollega bryter och frågor om det är möjligt att spela igenom spelet utan att döda någon?

– Det är fullt möjligt, men inget vi rekommenderar. Mer intressant än att inte döda någon är att döda alla, skrattar Nathan högt. Det är bara ett fåtal datorstyrda karaktärer som inte går att avliva. Det är du som har makten, tillägger han och formar en pistol med handen och ler.

En trend som startades med Mass Effect är att kunna köra om rollspel efter att du klarat det en gång och använda samma, kraftulla karaktär. I Alpha Protocol har du viss möjlighet att göra så. När du varvat spelet som nybörjare, startalternativet där du inte har några färdigheter alls från början, låser du upp veteranläget med bättre förutsättningar tidigt i spelet.

Precis som filmer med agenter i huvudrollen ligger betoningen på action och det jag fick se verkar lovande. Grafiken känns som det största frågetecknet, Unreal Engines sega texturinladdningar märks ganska tydligt och överlag verkar det inte vara ett spel du köper för ögongodiset. Underhållande strider, ett intressant dialogsystem med nytänk och agentkänslan är det du ska värdera högst.