Det var inte mycket i #Kane & Lynch: Dead Men som fick beröm av kritikerkåren. Förutom multiplayer-läget. Alla enades om att #IO Interactive var något stort på spåren där. Fragile Alliance lät spelare bilda en liga som via olika scenarion - exempelvis ett bankrån - skulle samarbeta sig till framgång. Men när som helst kunde vem som helst i gänget bestämma sig för att bryta sig ut ur gemenskapen - genom att attackera sina medbrottslingar. Denne blev då en förrädare och försökte följaktligen roffa åt sig hela, eller större delar, av bytet.
De karaktärer man spelar i Fragile Alliance har sina egna historier. Alla har de en ska gemensamt - de är ena giriga jävlar.
Problemet var att det var alldeles för lätt att bli en quisling. I tunga eldstrider mot polisen var det mer regel än undantag att råka få iväg en kula mot en kompanjon och därefter inte ha något val än att köra på den hårda linjen.
Smartare designat
- Det var långt ifrån optimalt, erkänner Kim Krogh, multiplayerlägets regissör. Men nu har vi designat ett mer flexibelt system. Dels måste man skjuta väldigt länge mot sina motspelare och när man gör det dyker det upp ett gult kort över ens huvud. Insisterar man blir man en förrädare, lugnar man ner sig är man med i leken igen. Man kan också välja att hålla fast en medspelare, då blir man automatiskt en förrädare.
De som blir drabbade av kniven i ryggen har dock en chans att ge igen. Precis som i singleplayer faller man till marken medan kameran pekar ut varifrån den senaste kulan kom från och är man skicklig nog kan man döda förrädaren. Blir man fasthållen ska man peppra på en slumpad knapp för att ta sig loss.
Om man vill så kan man krydda Fragile Alliance med ytterligare en dimension. I spelläget Undercover Cop blir en slumpvist utvald medlem i gänget en polis under täckmantel. Dennes syfte är att ta ut hela gänget - i det fördolda. Så länge ingen annan ser det tarvliga dådet begås kan den hemlige agenten fortsätta jävlas.
Nervöst värre
Ett gäng skurkar springer ut ur en byggnad. De har just stulit en stor mängd värdepapper och funderar som bäst på den där pensioneringen i Buenos Aires när vi springer in och skjuter ner dem. Efter att ha snott deras pick och pack ger vi oss iväg mot bakgatan där vår flyktbil ska plocka upp oss.
Jag har ögon i nacken. Att bli nedskjuten av polisen som strax kommer storma torget framför oss är en sak. Det räknar man ju med. Men att få ett nackskott av en presumtiv kompis gör ont. Och det känns faktiskt ännu värre ifall den presumtive kompisen i själva verket visar sig vara en munkälskande byling som slagit blå dunster i mig. Jag får med ens en helt ny förståelse för Al Pacinos rollkaraktär i Donnie Brasco.
Ännu ett exempel på manlig vänskap som gått för långt.
Strax därpå får jag mycket riktigt några skott i ryggen men räddas av mina kamrater som tillsammans pulveriserar den avslöjade polisen. Torget kryllar av rättvisans förkämpar vilket egentligen inte bereder något större motstånd när vi sprider ut oss. Väl framme vid flyktbilen börjar dock våra sanna färger visas. Helt plötsligt skjuter vi allihopa mot varandra medan vi tar skydd bakom containers och pelare. När flyktbilen dyker upp rusar jag fram mot den, hoppar in och beordrar föraren att trampa gasen i botten. Jag vinner matchen.
Inspiration från Svedala
Fragile Alliances många olika scenarion har, precis som storyläget, hämtat sin inspiration från verkligheten.
- Det finns en helt galen historia om ett gäng smugglare som förde in diamanter över gränsen instoppade i fiskar som de sedan sålde vidare via ett fiskstånd, berättar Kim. Den historien finns också med i spelet. Men vi har även låtit oss inspireras av händelser i Sverige och Danmark, som helikopterrånet förra året. Just det kom dock lite för sent för att vi skulle hinna få in det. Men i ett av uppdragen så har vi en helikopter som flyktmetod, vilket är en liten hänvisning från vår sida.
Efter att ha prövat den tredje varianten av Fragile Alliance - Cops and Robbers - där hälften av deltagarna är rånare och de andra poliser (ungefär som i #Grand Theft Auto IV), och vunnit för tredje och sista gången inser jag hur otroligt medryckande de olika spellägena är. Mitt kaxiga segerjubel är lite för högt för att vara okej men så har jag ju just spöat den samlade danska kritikerkåren också.
En sak är säker: Kane & Lynch 2: Dog Days fortsätter att imponera.
