#Psychonauts är ett otroligt innovativt spel. Det finns en sekvens där den unge hjälten Razputin traskar in i Napoleon och hans mindre kända släkting Fred Bonapartes krigsrum. Framför sig har de ett stort spelbräde som representerar slaget vid Waterloo. Fred, som inte riktigt delar sin förfaders strategiska geni, behöver hjälp. Razputin hoppar ner på brädet och börjar aktivt propagera för Freds sak bland de franska bönder som bor runt omkring.

Ett fantastiskt påhitt kort sagt. Och nu har #Eugen Systems byggt ett riktigt strategispel kring samma koncept. Du är generalen – som så många gånger förr – men den här gången placerar du verkligen ut dina trupper på ett stort bräde.

Det är nästan alltid bra att gömma sig i skogen. Det här är ett tillfälle man kanske inte ska göra det.

När som helst kan du zooma ut och ana krigsrummet du står i, se dina adjutanters ben runt bordet. En sekund senare kan du befinna dig bakom stridsvagnen du just beordrade ut i strid och beundra gruset den godmodigt sparkar upp i ansiktet på dig.

Brädspel + strategispel = sant

Under min provspelning av #R.U.S.E. på #Ubisofts kontor i Paris får jag tillfälle att testa det både på konsol och på PC. Jag får till och med prova att spela det med Playstation Move. Sistnämnda kontrollmetod ger verkligen det där djupdyket man tar från krigsrummet ner på slagfältet en ytterligare dimension. Det susar rejält i magen och är riktigt snyggt. Gimmick eller ej, jag älskar det.

Brädspelsaspekterna slutar inte vid själva, eh, brädet. En synnerligen pikant detalj är att man hela tiden kan se fiendens trupper och förflyttningar – på ett ungefär. Stora, tunga enheter markeras med stora röda cirklar, små enheter med, ja, små cirklar. Såvida de inte gömmer sig i skogar eller städer, då syns de inte alls. Fast då skickar man ju ut en spaningsjeep och avslöjar dem, så klart. Och så vidare, och så vidare.

Man har alltså hela tiden ett hum om vad som väntar men inte förrän man kommit fienden nära med sina egna enheter får man veta hur man bör tackla situationen.

”Sture, vi har slut på blåa klossar, spring och köp några på stormarknaden.”

Det gamla goda sten, sax, påse-tänket känns igen och alla enheter är gamla bekanta. Fotsoldaterna är dock ovanligt resursfulla – de byter automatiskt mellan gevär och bazooka beroende på vilken sorts enhet de anfaller. R.U.S.E. adderar också många nya, intressanta detaljer.

Som att man kan bluffa.

Nu kommer jag och tar dig!

Något jag själv fick erfara ganska handgripligt. Precis när jag kommit igång med basbyggandet och skickat ut mina fotsoldater i närliggande skogsdungar (inte nog med att de inte syns där, kommer fiender i närheten av mina dolda trupper utför de automatiskt ett överraskningsanfall) dök värsta invaderingsstyrkan upp från väst i form av tjugo stora tanks som tänkte onda tankar.

Jag kommenderade iväg alla mina trupper och tappade fullständigt ansiktet när jag insåg att den kolossala armén bara var ett gäng illa maskerade bilar. Öster om min bas rullade den riktiga faran in på mina marker, dolda tack vare total radiotystnad från fiendens sida. Anamma och anfäkta säger jag bara!

Sådana här busstreck kan man utföra genom att spela ut så kallade Ruse-kort. Inte bara kan man kamouflera enheter, man kan ändra plats på dem så att stora cirklar blir små och tvärtom, något som verkligen kan ställa till det för strategen som planerar allt in i minsta detalj i förväg. R.U.S.E. lär en verkligen att såväl agera som reagera.

Skojade bara, ha ha!

Om det här håller för en hel kampanj är svårt att säga men multiplayer torde äga något brutalt. Tänk er en, två, tre spelare som spammar Ruse-kort och skapar fullständig anarki på slagfältet, vilka skrattfester de matcherna kan komma att bli.

Roligare än den svintråkiga storyn blir det garanterat. Kontexten i sig – andra världskriget för tiotusende gången – är ju mossig så det förslår men generalernas intrigerande i R.U.S.E. tar faktiskt begreppet mossig till en helt ny, skäggdammig nivå. Visst är det lite (lite) kul att spela om de klassiska slagen igen (även om stormningen av Normandie är över på ett kick) men jag hade gärna sett lite mer bredd. Varför finns det inga strider mot japanerna över huvud taget, till exempel?

Men visst, vi kan lägga gnället åt sidan för den här gången. Brädspelsaspekterna R.U.S.E. tillför den lätt uttjatade strategigenren ser i ett första inledande ljus ut som ett briljant tilltag.

En sak är säker. Nördigare än så här blir nog inte tv-spel.