Den enorma luftfarkosten är bara ögonblick från att kollidera med grönskan under mig. Jag hinner tänka att det här måste vara en annan värld. En vackrare värld. Gräset är lite grönare, himlen har aldrig varit så blå och plåten från skeppet glänser med ett drömlikt skimmer. Just där och då krossas en enorm stenfackla av skeppets massiva tyngd. Sekunden senare inser jag det här faktiskt är den värld jag kallar hemma – samt att Frihetsgudinnan precis blev fem fingrar lättare.

#Heavenly Sword var före sin tid. Hösten 2007 var det ingen produkt som andades så mycket framtid som #Ninja Theorys grafiska mästerverk. Men under det vackra skalet dolde sig inte mycket mer än en välgjord God of War-klon. Fast där och då räckte den sanslöst polerade ytan för att få en framtidstörstande värld att tappa andan av hänförelse.

Monkey kan vända robotarnas maffiga vapenarsenal till sin fördel.

Är historien på väg att upprepas? Det actiondrypande #Enslaved: Odyssey to the West breder ut en magisk värld med sin grönglänsande framtidsdystopi. De övervuxna kontorskomplexen skjuter upp som väldiga träd ur ruinerna av världens huvudstad. Den namnkunniga bron som sträcker sig från Manhattan till Brooklyn över East River är omsluten av tjocka trädstammar och täckt av tjock mjuk mossa. Solstrålarna letar sig ner genom lövverken och kastar sitt ljus på Monkey och Trip – ett muskelknippe från vildmarken och en tonårstjej med sinne för teknologi.

De behöver inte säga så mycket. Deras blickar och gester räcker för att vi ska förstå dem. Samtidigt förstår vi att Enslaved inte tävlar på samma vilkor som Heavenly Sword. Tre år har gått och under tiden som Ninja Theory har jobbat i det tysta med sitt nya hjärtebarn har mycket förändrats. Fler utvecklare har lärt sig att bemästra HD-konsolernas fulla kapacitet och jag kan tycka att det bör krävas mer för att lyckas i dagens hårda spelklimat än en tekniskt kompetent kopia. Men det var innan jag mötte Enslaved.

Vig som en apa och stark som 47 oxar (jo, jag har räknat).

Bildkavalkaderna vi matats med har visat ungefär samma gröna och öde New York. Men farhågan över att Enslaved skulle vara variationsfattigt kan jag bestämt avvisa. Äventyret går från den vittrande metropolen till svårtillgängliga bergstoppar, genom fränt stinkande oljeträsk och in i svårnavigerade industrikomplex långt under vattenytan. Spelet är begåvat på många områden.

Möt en apa

Lite förenklat är Monkey en mer smidig och råstark version av Nathan Drake. Passande nog är han vig som en apa och kan klättra längs kilometerhöga väggar innan du ens hinner säga ”ganska högt det där”. Motståndet, för självklart finns det ett sådant, består av mekaniska mördarmaskiner och jättelika robothundar. Kontrollen är förenklad och det räcker med ett par enkla knapptryck för att Monkey spektakulärt ska krossa kretsar med sina enorma knytnävar och spetsa plåtmonster med exploderande projektiler så att oljan sprutar. Kratos hade varit stolt.