På vad som måste betecknas som en av de sista sommardagarna åker jag till Köpenhamn för att hälsa på hos Disney och tjuvkika samt provspela #Epic Mickey. Jag har inte undgått att märka att många andra förhandstittar är besvikna över spelet, vilket fått mina egna förväntningar att svalna betydligt. Visst är det fortfarande den enastående Warren Spector som står bakom det men megaföretaget #Disney har ju också sina speciella regler för vad man får och inte får göra med deras karaktärer. Typexemplet är att skurkar inte får rikta sina vapen direkt mot Musse i serietidningarna. Så hur mörkt kan ett Musse Pigg-spel bli?
Det inleds ju ganska mysigt, till exempel. Musse trillar via en förtrollad spegel i sitt sovrum in till den mystiske trollkarlen Yen Sid som precis håller på att skapa en ny värld med sin magiska pensel. Efter att Sid traskat iväg skuttar Musse in och börjar kladda och förstöra allt, världen går inte att rädda. Flera år senare, efter att Musse upplevt ett antal äventyr, fångas han av en ond kraft som dumpar den klumpige musen i världen som han en gång förstörde och som nu är hem för bortglömda Disney-karaktärer.
2D-plattformsbanor avlöser med jämna mellanrum Musses äventyr i 3D.
En av dessa är Oswald the Lucky Rabbit, den första karaktär Walt Disney skapade, tillika Musses halvbror. Han har förvridits av att tvingas bo i den här trasiga, nedsolkade världen och söker nu själv Musses berömmelse – och liv. Spelet kan, så att säga, börja.
Snyggast på Wii?
De första Salvador Dali-inspirerade bilderna som släpptes vittnade om ett storslaget äventyr, som vågade gå i en helt ny riktning, som vågade flippa ur. Riktigt så kul ser slutprodukten verkligen inte ut att bli. Jag kan ändå inte låta bli att imponeras lite av det jag får se. Grafiken är ganska gullig, även då den ska vara läskig, men vilken oerhörd detaljrikedom miljöerna visar upp! De mörka molnen som drar förbi på himlavalvet på den allra första banan är gudomligt vackra, likaså den lilla piratbyn vi senare trippar in i. För att inte tala om de många plattformspassager i 2D som dyker upp med jämna mellanrum, vars estetik är plankad från någon av de många olika gamla Musse Pigg-kortfilmer Disney gjorde på 30-, 40- och 50-talen. Det är knäckande snyggt, kanske det snyggaste jag sett på Wii.
Musiken, som är minst lika bra, görs av Jim Dooley som tidigare komponerat soundtracket till #Infamous och #Jak and Daxter: The Lost Frontier. Dooley vrider mästerligt tillbaka klockan till femtiotalets skrangliga grammofonknastriga melodier och varvar snyggt med mer klassisk spänningsmusik. En mycket cool detalj är att musiken ändrar karaktär beroende på de val du gör. Ondar du till det (jaja, du spelar som Musse Pigg, inga val är riktigt ”onda”) till exempel så ändrar tongångarna omgående basläge och melodi.
Spela roll
Och det är ju de här valen som vi Spector-fans är så nyfikna på. Är Epic Mickey ett förklätt #Deus Ex? Korta svaret: nä. Lite längre svaret: det finns inte så mycket som talar för det. Ofta handlar inte valen om så mycket mer än att antingen hjälpa en vän i nöd eller tja, stjälpa en vän i nöd för att snabbare ta sig igenom spelet.
Men Spectors inblandning lyser ändå igenom. I ett uppdrag ska man leta upp tre likadana artefakter till Tikki Sam, en butiksinnehavare. Man kan givetvis plattformshoppa runt och leta upp alla tre men om man är av den lite mer ohederliga sorten kan man nöja sig med en, ge bort den till Sam, smyga in bakvägen i hans affär, knycka samma artefakt man just gav bort och sedan ge bort den igen. Nej, det är fortfarande inte Deus Ex men det är ganska skojigt.
Detaljnivån i Epic Mickey liknar inget annat på Wii.
Yen Sids pensel (japp, den hängde också med ner i mörkervärlden) har två användningsområden som Musse kan begagna sig av. Med ett tryck på B-knappen sprutar man färg över sin omgivning så att alla objekt som är genomskinliga fylls i och med Z-knappen tip-exar man bort saker. En dörr som står i vägen (men som inte påverkas av penseln) kan alltså slungas till marken genom att helt enkelt ta bort väggen runt den.
Om Epic Mickey lyckas konstruera tillräckligt många snillrika pussel som utnyttjar penseln och om spelet är konsekvent med att låta en leka tjuv och rackartyg med uppdragsdesignen, som med Tikki Sam, så kan det mycket väl bli episkt. Den sega kontrollen och den ickeexisterande svårighetsgraden (Musse kan inte dö – så klart) gör dock att det kvarstår en del frågetecken för Musses återkomst.
