Det sägs att en katt har nio liv. Blå igelkottar tycks däremot ha hundratals. Sonic har deltagit i de olympiska spelen, lekt riddare på medeltiden och susat fram på futuristiska hoverboards. Men det är först när han vrider tillbaka klockan till sitt ursprung som det blir intressant på riktigt.

1991 eller 2010?

Det faller sig ganska naturligt att tycka synd om Takashi Itzuka. Killen har rest hela världen runt för att prata sig varm om #Sonic Colours som han producerat och omsorgsfullt byggt upp. Spelet är tänkt att representera den blå taggpojkens mest kompletta tredimensionella upplevelse och tillika seriens framtid. Men den här dagen vill alla mest prata om Sonics rötter och #Sonic the Hedgehog 4. Att ta ett av 90-talets mest framgångsrika koncept till ett nytt årtusende visar sig handla lika mycket om att glädja gamla som nya Sonic-anhängare.

- Vi har blivit överväldigade av att så många har velat ladda ner de digitala återutgivningarna av de äldre spelen. Därför tar vi chansen att ge dem något helt nytt.

Glöm framtiden

Under dagen har spelvärldens framtid gång på gång knackat på min axel. Jag befinner mig i London där #Sega tar i för kung och fosterland för att upplysa mig om vad jag ska spela det kommande året. Höfterna knakar friskt när jag vrider och bänder på min kropp i #Sonic Free Riders. När jag tar på mig de plastiga 3D-glajjorna och greppar Move-kontrollerna i #Virtua Tennis 4 suger det till i magen och inom loppet av ett par hundradelar servar jag minst lika hårt som Federer. Bakom nästa hörn sätter Shinji Mikamis #Vanquish en ny standard för moderna action-spel. Ja, även om 3D, Move och Kinect gör sitt bästa för att golva mig (bokstavligt talat) är det mötet med Sonic the Hedgehog 4 som får mig att stanna upp och hålla hårt i kontrollen ”bara en minut till”. Med det sagt faller det sig ganska naturligt att rycka på axlarna åt Sonic Colours och istället ägna all kraft och energi åt det förflutna.

Sällan har gränsen mellan en förhandstitt och återblick varit svårare att dra. Sonic forcerar samma hisnande loopar och liknande korkskruvar vi blev åksjuka av redan 1991. Det rutiga landskapet runt mig skulle lika gärna kunna ha varit en HD-version av Green Hill Zone – men det här är Splash Hill Zone. Så vad är egentligen nytt?

- Varje bana har sitt unika tema, berättar Itzuka. De ska ha sin speciella ingrediens som gör just den minnesvärd och lätt att urskilja från de andra.

Sonics liansvingande skulle göra Tarzan stolt

Mycket riktigt märker jag specifika inslag som ger banorna en särskilt touch. Mitt första möte med Splash Hill Zone består exempelvis av ett frenetiskt svingande bland lianer där tajmingen är den hårfina skillnaden mellan succé och magplask. Banan efteråt består av hisnande linbanor där jag gång på gång tappar greppet och faller handlöst. Men jag har bara mig själv att skylla, eftersom mina reflexer ständigt lurar mig att hoppa istället för att tryggt åka med. Segas spel med dina nervimpulser är lika hopplöst oförlåtande som vi minns det.

Vid det här laget förstår ni att vi måste gå ner på gräsrotsnivå för att utkristallisera skillnader mellan Sonic 4 och sitt arv. Men det kan vara nog så viktigt. Just viljan av att vara omedelbar kan vara det som gör Sonics nygamla äventyr till en fullträff. Jag fick känslan av att nya inslag återupprepas för spelaren tills de sitter i ryggmärgen för att sedan lämna plats för nästa. Med ett sådant här spelmässigt flyt kommer plattformsmagin som ett brev på posten. Under min intensiva genomspelning av ett fåtal banor är det givetvis svårt att bedöma om det här är lika välbalanserat som originalen. Svaret på den frågan kan enbart komma genom timmar av nötande. Men det jag med bestämdhet kan säga är att detta gav mig mer njutning än Virtua Tennis 4, Sonic Free Riders, Vanquish och, inte minst, Sonic Colours.

Ögonblicksbesluten öser in i en aldrig sinande ström

The Sonic Secret

- Sonic saknar motsvarighet. Trots att spelvärlden växer så det knakar blir upplevelserna allt mer likriktade, hävdar Itzuka. Sonic representerar fartfylld plattforms-action som inte går att hitta någon annanstans.

Jag ger honom både rätt och fel. För femton år sedan kunde ingen mäta sig med Sonics fart och det gav honom en särpräglad status. Men efter 2000-talets exploatering är intrycket av spelkotten snarare splittrat och nedsolkat. Han har varit uträknad och utskrattad fler gånger än någon av oss kan minnas. Men har vi lärt oss något av Sega är det att igelkottar har betydligt fler liv än en katt.