#Eagle Dynamics är redan kända för autenticitet och noggrannhet i simulatorbranschen – hur liten den branschen än är numera. Deras tidigare spel, #DCS: Black Shark, behandlade en av ryssarnas mer okonventionella stridshelikoptrar och var så pass detaljerad att bara för att starta motorerna krävdes det något femtiotal handgrepp i den fantastiskt vackra virtuella cockpiten. #Warthog är nästa spel i samma serie, och den här gången handlar det om det amerikanska marksupportflygplanet A-10. Detta har förstås återskapats i minst lika detaljerat skick och jag föll för frestelsen att prova betan.
Varde bandbredd
Det första som händer är att jag får ladda ner ett gäng filer, och sedan välja mellan 32-bitars- och 64-bitarsversioner. Den senare är den ”riktiga”, vilket förmodligen gör det här till den första flygsimulatorn som skapats för 64-bitars operativsystem från början. I praktiken innebär det kanske inte så stor skillnad, men lite effektivare minneshantering kan göra mycket för en simulator som redan pressar din dator till det yttersta. Och att DCS-serien gör just det är det ingen tvekan om.
Det är inte så komplicerat som det ser ut. Det är snarare mer komplicerat än du kan föreställa dig!
Menyn är avskalad, en enkel rad med mängder av möjligheter och ett snyggt screenshot i bakgrunden. Ryska simulatorer lider annars av ett överbelamrat och onödigt komplicerat menysystem, men DCS: A-10C Warthog har rensat upp rejält och allt du behöver är lätt åtkomligt och överskådligt. Lite komplicerat är det kanske att ställa in alla kontroller, men det beror mer på den extremt detaljerade simulationen av alla flygplanets system än på något annat.
Och det är just det som är själva pudelns kärna: när man startar en riktig hardcore-simulator som denna, vill man ha detaljer, detaljer detaljer. Warthog gör mig verkligen inte besviken. Om du startar med ”kall” cockpit, det vill säga med allt avslaget, tar det flera minuter att få igång motorerna förutsatt att du följer alla steg på rätt sätt. Jobbigt, kan man tycka, men möjligheten finns också att trycka en tangentbordskombination och låta motorerna starta sig själva de gånger man inte orkar. Eller spela lite Instant Action, vilket jag valde att göra i början innan jag vant mig vid flygplanet.
Realism är glädje
Och det är verkligen ett flygplan. När jag spelar Microsoft Flight Simulator eller något annat i samma genre, känner jag ofta att alla plan är ganska likartade. Men här har man valt att simulera ett enda flygplan, A-10C Warthog, och det känns verkligen som ett riktigt flygplan. De stora rodren gör det känsligt i de flesta ledder och primitiva instrument gör det visserligen lätt att se vad som är vad men också knepigt att hitta – för att inte tala om att träffa – markmål. Andra flygplan? Äh, vem bryr sig om sådant när man konstant flyger under 300 meters höjd ändå.
Så här kan det gå, om utvecklaren har orkat skapa en ordentlig skademodell.
DCS: A-10C Warthog är redan i denna betaversion en extremt detaljerad kopia av det riktiga flygplanet. Det kommer utan tvekan att fängsla, frustrera och få mig att utstöta små tjut av glädje när jag lyckas starta eller landa utan att ha sönder något. Jag kan knappt vänta.
