Solen sänker sig stilla över Villa Auditore och skuggorna blir allt längre. Ezio och Mario rider i sakta skritt mot sitt älskade hem. De småpratar lite om kamperna som varit och om framtiden, som i detta nu tycks ljus och lovande. Deras samtal avbryts när en kanonkula slår ner med ett våldsamt dån bara ett kort stenkast ifrån Mario och hans brorson. Var inte kampen mot tempelriddarna vunnen? "Den var just det", konstaterar Mario och visar Ezio villans nya kanoner som håller på att testas.

I det här trivsamma tempot fortsätter inledningen av Brotherhood. Människorna hälsar Ezio varmt välkommen hem. Bekymren handlar på sin höjd om att hjälpa en vacker kvinna bära en låda med skönt doftande blomster, fånga in Marios vilt galopperande hingst och att skjuta in de nya kanonerna. Det viskas om en välkomstfest och minerna är alltjämt muntra. Allt är väl.

Morgonen efter ligger Ezio med armarna omslutna kring ett rödhårigt bombnedslag. Ironiskt nog är det just ett bombnedslag som väcker de två turturduvorna från den djupa sömnen. Det tar inte många ögonblick innan de båda konstaterar att inskjutningen av kanonerna fortskrider som den ska. Men när en kanonkula sekunden senare gör brasved av taket kräver situationen en omtolkning. Historien om Ezio fortsätter i ett rasande tempo och – den är långt ifrån avslutad.

- Det fanns så mycket kvar att utforska hos Ezio, berättar Julien Laferriére, production manager för Brotherhood. Spelarna blev oerhört glada över fortsättningen och vi är lika entusiastiska över att få dela med oss av den.

Den nya Desmond

Men samtidigt som Ezios liv fortsätter att utspela sig framför mina ögon är det viktigt att poängtera att hans barnbarnsbarnbarnsbarnbarn (och så vidare...) Desmond Miles också har en historia att berätta. 2010-talet är kanske inte lika romantiskt tilltalande som renässansens Rom men den kan vara nog så nervkittlande. För första gången känns speltiden i nuet inte bara som en transportsträcka mellan de exotiska historieskildringarna. Det är mer än välkommet.

Sakta, sakta börjar Desmond smälta ihop med sin nästan 600 år äldre förfader. Med hjälp av den så kallade "animus" har han upplevt sina betydligt äldre släktingars äventyr och tiden i maskinens våld har gett honom oanade krafter. När jag styr den före detta bartendern genom Ezios förfallna villa (jo, du hamnar just där) möter jag en ny Desmond som vågar kasta sig utför tiotals meter höga avsatser och med en akrobats fingertoppskänsla navigera genom underjordiska gångar.

Under Desmonds färd avbryts han av syner från förr och han anar skepnader och hör röster från de som flydde från villan så många generationer tidigare. Han kan bokstavligt talat sträcka ut handen för att vidröra Ezio – men upptäcker då att vad som utspelar sig inte är något annat än just visioner. Men klart och tydligt är att Desmonds mer intensiva historia bådar gott inför framtiden. För det är ingen hemlighet att en sådan finns.

- Animus känns som ett enormt berättarmässigt privilegium, poängterar Julien. Vi har möjligheten att kunna blanda världshistoriens alla möjliga nedslag och det ger oss en kreativ frihet som är få förunnat. Men, ja, självklart kan jag inte berätta något om kommande Assassin's Creed...

Tillsammans är vi starka

Med de orden i bagaget återvänder jag till 1400-talets Italien och tar mina första trevande steg på Roms gator. Kampen mot tempelriddarna tar vid i en stad som sett till storleken får alla tidigare att blekna. Den korta timmen jag tillbringar där visar dock en nedgången stad i desperat behov av en hjälte – eller kanske ännu fler?

Striderna känns betydligt mer intensiva och tempot gör också att utmaningen snabbt skjuter i höjden. I de föregående spelen väntade dina motståndare snällt var och en på sin tur men den här gången kastar de sig alla blodtörstande över dig. Då är det tacksamt att Ezio är äldre, mer erfaren och kan hantera sina vapen långt mer sofistikerat än tidigare. Men än mer välkommet är att han med ett enkelt litet kommando får omedelbar förstärkning. Säg hej till lönnmördargillet.

- De som klagar på att Assassin's Creed är för lätt kommer att glädjas över vetskapen att om Ezios rekryterade lönnmördare dör, ja, då är de borta för alltid, berättar Julien och ler finurligt.

Då Ezios gille först gör sitt inträde några timmar in i spelet var detta något jag bara hann testa en kort stund, men intrycket var odelat positivt. För att göra mina undersåtar starkare skickade jag dem på uppdrag runt om i Europa och de som redan hade mitt förtroende tog jag med mig in i stridens hetta. Och det stämmer – med ett enkelt litet knapptryck äntrade två lönnmördare en till synes hopplös kamp och inom några korta ögonblick var striden vänd till min fördel.

Och nog kan man hävda att Assassin's Creed: Brotherhood har vänt allt till sin fördel. Från att ha utpekats som ett pengagirigt projekt i väntan på del tre har det växt sig till något mycket större. Enorma Rom kan rustas upp efter tycke och smak, lönnmördargillet känns som en fräsch nystart för striderna, Desmonds nutida skildring har berikats såväl spel- som berättarmässigt – och då har jag inte ens tagit upp spelets omtalade multiplayer. Spelvärlden gör rätt i att hålla ögonen på Brotherhood i november.

Mer läsning - så är Brotherhoods multiplayer