Ända sedan jag för första gången fängslades av att tvingas ta svåra beslut som fick mig att fundera på vem jag egentligen var har jag älskat #Deus Ex. Det var ett spel om konspirationer, aliens och världsomspännande action eller smygande. Det var också ett spel som tog ordet ”roll” i rollspel på allvar, och som faktiskt lät dig ta riktiga beslut och därefter leva med konsekvenserna. Därför är det med spänning jag bänkar mig för att prova #Deus Ex: Human Revolution, seriens tredje del.

Jag är Adam Jensen, säkerhetsansvarig på Sarif Industries och chefens särskilda gunstling. Åtminstone är det så det verkar när jag spelar igenom den första nivån. Men det är redan uppenbart att mycket i det här spelet inte alls är som det verkar vid första anblicken. Efter ett kort snack med herr Sarif i egen hög person skickas jag ner för att reda ut något slags störning i det topphemliga labbet där nya, feta augmentationer för de rika forskas fram.

Den ljusnande framtid är vår.

Väl nere i labbet är det uppenbart att inget är som det ska. Det brinner lite här och var, och döda forskare ligger som dammråttor i hörnen. Jag får lära mig krypa, hoppa och springa i en smidig mini-tutorial. Därefter får jag lära mig slåss och överraskningen att nästa dörr döljer en bunt fientliga legosoldater blir därmed ingen större överraskning i praktiken.

Fegisar lever längre

När de är avklarade försöker jag mig på att smyga förbi ännu ett gäng fiender. Och det är här jag på allvar börjar gilla Human Revolution. Smygandet är enkelt och befriande fritt från synlighetsmätare, ljudmätare och annat krafs. Om jag sitter bakom ett bord eller högt upp på en låda i ett mörkt hörn ser de mig antagligen inte, resonerar jag. Och denna sunt förnuft-inställning funkar faktiskt. Jag smyger sakta genom labbet och kastar mig från skydd till skydd när soldaterna tittar åt andra hållet. Men det hjälper inte i längden. En mellansekvens tar vid och jag får spö efter alla tänkbara noter tills skärmen blir svart och förtexterna börjar rulla.

Ansiktsuttrycken är stiliserade i spelets värld – men ändå utanför Uncanny Valley.

När de är över är jag en ny man. Bokstavligt talat, för den gamle Adam Jensen blev slagen i småbitar och skjuten i huvudet. Nu är jag ombyggd med diverse cybernetiska delar som direkt ger fördelar som en inbyggd radio, en HUD som visar praktiska kartor och markerar saker som kan vara bra att ha. En meny visar vilka augmentationer som kan köpas för erfarenhetspoäng (eller Praxis Points) som delas ut under spelets gång. Just nu kan jag inte köpa några, men det verkar lovande inför framtiden.